Tjeenare!

Tänkte börja skriva på en liten novell, berättelse, whatever. Den heter än så länge I Min Lilla Låda, och handlar om en liten tjej... ni kommer väl få reda på mer när ni läser den antar jag. Så, gör det. Eller inte, you decide.

---

Ehm, Frida, jag tog bort det där med fantasigubben och strök hela skiten. Råkade strunta i lite andra förslag från ditt håll också, men tack för hjälpen i alla fall. Hade aldrig kommit någon vart utan dig ♥

---

Klockan var tretton minuter över fem på morgonen. Vågorna kluckade mot strandkanten och ett fåtal snöhögar låg fortfarande utspridda runt klipporna. Det var i början på mars och mörkret låg fortfarande som en tjock svart filt över ön. Belysningen månen delade med sig av var skum och obehaglig.
Jag gick över stenarna, såg ut över det stilla havet. Allt var så tyst, så fridfullt. Inte ett ljud störde den lugna morgonen, endast vattnets jämna slag då det slog mot klipporna under bryggan och bröts i en miljon små vattendroppar. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp en sten, kastade den ut mot horisonten. Långt där borta skymtade en motorbåt. En fiskmås skränade hemskt. En tyst suck lämnade mina läppar och jag satte mig ner på en bänk. Kylan bet i mina kinder och jag huttrade till. Jag kanske borde ha tagit på mig den där extra tröjan i alla fall.
Vinden tilltog, vågorna blev större, kluckade inte lika vackert längre. Mörkret blev tätare, månens spöklika belysning försvan. Jag tittade upp mot skyn och märkte att moln nu hindrade något ljus från himlen att ta sig ner till marken. Snöflingor började falla ner från skyn, färgade mitt svarta hår vitt.
Det slutade snöa ganska snart, och jag satt kvar där. Stirrade ut över vattnet. Såg på då solen steg bakom horisonten. Undrade om mamma vaknat än. Ifall hon undrade var jag höll hus. Troligtvis inte. Förmodligen trodde hon väl att jag fortfarande sov. Klockan var ju trots allt bara sju på morgonen. En lördagsmorgon. Jag suckade tyst och reste mig från bänken.
Lukten av saltvatten slog emot mig så fort jag satt min fot på den förmultnande bryggan. Plankorna knakade, hotade att vika sig under min tyngd. Men jag fortsatte gå utåt, tills jag kommit så långt som det gick, tänkte inte på faran det förde med sig. Vattnet skummade hotfullt.
Jag satte mig ner på kanten, dinglade lite med benen. Funderade. Tusen frågor, inga svar. Irriterande. Vad var det för mening att tänka på frågorna om de inte hade några svar? Bättre att inte tänka alls.
Jag stirrade ner i vattnet. Svart. Hela vägen ner svart. Ända ner till botten. Förutom lite vitt skum på topparna av vågorna som sträckte sig efter mina fötter. Fler frågor dök upp i huvudet, fler frågor utan svar. Meningen med att inte tänka var ju att frågorna skulle försvinna. Vindens styrka ökade tills jag trodde att den skulle slita med sig bryggan. Det lät inte helt otroligt, med tanke på träplankornas skick. Långsamt lutade jag mig tillbaka tills jag låg ner på den ruttnande bryggan. Slöt ögonen, lyssnade på vinden som rev och slet i allt den kom åt.
Vackra färger dansade under ögonlocken. Okända mönster virvlade omkring mig. Jag var innanför mitt skal, kände inte av snöflingorna som återigen föll eller vinden som rev och slet i min kropp. Hörde inte brons varnande knak.
Jag blundade för verkligheten. Somnade. Vaknade inte mer.

jag har kommit fram till vilken novell jag ska skicka in. Och jag har kommit rätt långt på den ändå. Behöver bara lite hjälp med hur jag ska fortsätta :) Så... ja, hjälp tack?

Klockan var tretton minuter över fem på morgonen. Vågorna kluckade mot strandkanten och ett fåtal snöhögar låg fortfarande utspridda runt klipporna. Det var i början på mars och mörkret låg fortfarande som en tjock svart filt över ön. Belysningen månen delade med sig av var skum och obehaglig.
Jag gick över stenarna, såg ut över det stilla havet. Allt var så tyst, så fridfullt. Inte ett ljud störde den lugna morgonen, endast vattnet jämna slag då det slog mot klipporna undar bryggan och bröts i en miljon små vattendroppar. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp en sten, kastade den ut mot horisonten. Långt där borta skymtade en motorbåt. En fiskmås skränade hemskt. En tyst suck lämnade mina läppar och jag satte mig ner på en bänk. Kylan bet i mina kinder och jag huttrade till. Jag kanske borde ha tagit på mig den där extra tröjan i alla fall.
Vinden tilltog, vågorna blev större, kluckade inte lika vackert längre. Mörkret blev tätare, månens spöklika belysning försvna. Jag tittade upp mot skyn och märkte att moln nu hindrade något ljus från himlen ta sig ner till marken. Snöflingor började falla ner från skyn, färgade mitt svarta hår vitt.
Det slutade snöa ganska snart, och jag satt kvar där. Stirrade ut över vattnet. Såg på då solen steg bakom horisonten. Undrade om mamma vaknat än. Ifall hon undrade var jag höll hus. Troligtvis inte. Inte efter bråket igår. Jag hade nog aldrig sett henne så arg tidigare. Förmodligen trodde hon väl att jag fortfarande sov. Klockan var ju trots allt bara sju på morgonen. En lördagmorgon. Jag suckade tyst och reste mig från bänken.
Lukten av saltvatten slog emot mig så fort jag satt min fot på den förmultnande bryggan. Plankorna knakade, hotade att vika sig under min tyngd. Men jag fortsatte gå utåt, tills jag kommit så långt som det gick. Vattnet skummade hotfullt.
Jag satte mig ner på kanten, dinglade lite med benen. Funderade. Tusen frågor, inga svar. Irriterat rensade jag bort alla frågor, struntade i alla svar. Försökte inte tänka. Stirrade ner i vattnet. Svart. Hela vägen ner svart. Ända ner till botten. Förutom lite vitt skum på topparna av vågorna som sträckte sig efter mina fötter. Fler frågor dök upp i huvudet, fler frågor utan svar.
- Varför gör du det här? hörde jag min egen röst säga. Fint, jag hade börjat prata med mig själv också. Perfekt. Vänder jag tillbaka nu skulle jag verkligen sättas på psykhem.

... I need your help.
Översättning: Återigen behöver jag er hjälp.

Jag ska skicka in en av mina texter till skrivarkursen jag var på i början av sommaren och så ska dom sätta ihop ett häfte med texter från alla som var med och så ska alla få ett sånt typ. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken text jag ska skicka in... jag har att välja mellan fyra stycken. Jag är inte riktigt klar med någon av dom, men jag behöver fortfarande er hjälp så att jag vet vilken jag ska skriva klart först, eftersom den här texten måste in på måndag. Senast. Och jag skulle också behöva inspiration, för jag vet inte hur någon av texterna ska sluta... förutom den fjärde som är den enda som är klar. Så, sammanfattning: Vilken av dom här texterna tycker ni är bäst och hur skulle din avsluta den?

1.

Det är slutet på sommaren. Eller kanske början på hösten. En ensam flicka sitter på en sten, ser ut över det oändliga hav av högt, böljande gräs som brer ut sig framför henne.
Det är slutet på sommaren och början på hösten. Vinden prasslar i träden. Himlen är ljust blå, men solen har ännu inte låtit sina första varma strålar stiga uppåt från bakom horisonten och smeka jordens svala golv.
Flickan lägger sig ner, med ryggen mot klippan och stirrar upp på de mjuka fluffiga molnen som långsamt drar fram högt där uppe. En tår rinner ner för hennes kind och hon snörvlar till. Långsamt faller de sedan. En efter en rullar de varma salta vattendropparna ner på stenen.
Någonstans långt borta hörs en fågel sjunga sin sorgsna melodi, annars är det helt tyst bortsett från vindens toner i löven och gräset. Flickan lyssnar till naturens sång. Det är en sång utan ord, en sång vackrare än någon annan.
Ett litet barn börjar skrika. Flickan försöker ignorera gråten, koncentrera sig på de svaga lätena från vinden och träden. Barnet skriker högre och det blir omöjligt att stänga ljudet ute. Ungen stör den fridfulla harmonin, avbryter naturens alla synkroniserade läten, får dem att hamna i oordning. Finns det ingen som kan få tyst på honom? En kvinnas lugnande röst tröstar bebisen, men det hjälper inte. Dessutom irriterar det flickan ännu värre. Hon orkar inte med en massa jobbiga människor just nu, vill bara vara ensam.

Tyst kniper hon ihop ögonen, försöker få dom att försvinna med tankekraft. Det går inte alls. Istället för att dra sig därifrån kommer dom närmare. Flickan hör hur grässtrårna viker sig under de vuxnas tyngd. Snart kommer de upptäcka henne, fråga varför hon ligger där alldeles ensam och gråtar. Låtsas förstå, säga att de vet hur det känns. De förstår inte. De vet inte hur det känns. De känner henne inte ens.

---

2.

Klockan var tretton minuter över fem på morgonen. Vågorna kluckade mot strandkanten och ett fåtal snöhögar låg fortfarande utspridda runt klipporna. Det var i början på mars och mörkret låg fortfarande som en tjock svart filt över ön. Belysningen månen delade med sig av var skum och obehaglig.
Jag gick över stenarna, såg ut över det stilla havet. Allt var så tyst, så fridfullt. Inte ett ljud störde den lugna morgonen, endast vattnet jämna slag då det slog mot klipporna undar bryggan och bröts i en miljon små vattendroppar. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp en sten, kastade den ut mot horisonten. Långt där borta skymtade en motorbåt. En fiskmås skränade hemskt. En tyst suck lämnade mina läppar och jag satte mig ner på en bänk. Kylan bet i mina kinder och jag huttrade till. Jag kanske borde ha tagit på mig den där extra tröjan i alla fall.

Vinden tilltog, vågorna blev större, kluckade inte lika vackert längre. Mörkret blev tätare, månens spöklika belysning försvna. Jag tittade upp mot skyn och märkte att moln nu hindrade något ljus från himlen ta sig ner till marken. Snöflingor började falla ner från skyn, färgade mitt svarta hår vitt.

---

3.

De äckliga små krypen finns överallt. Som stora missbildade nyckelpigor kryper de omkring bland mossan och gräset, förstör min eftermiddag. Fan, ingenstans kan man sitta utan att bli invaderad av småkryp! Måste de bygga sina jävla bon precis överallt? Räcker det inte att ha ett bo långt borta från mig eller? Förvuxna pigor och myror vart man än går. Blä!
Fiskmåsarna skränar ovanför mitt huvud, småfåglarna kvittrar runtom och gräset kittlar mig under fötterna. Jag drar upp några strån med tårna, granskar dem noga innan jag låter vinden gripa tag i dem och föra dem uppåt mot den blå himlen. Snödropparna vajjar tillsammans med en och annan skilla. Det ser nästan ut som en dans. Gruset knastrar under mina fötter den korta sekunden jag går över grusgången mot trappan. Solen har värmt upp den och det gör nästan ont att sitta i bara shorts. Det hade varit en perfekt vårdag ifall inte insekterna förpestat den.

---

4.

Det känns som om jag håller på att falla isär, som om hela jag kommer splittras i miljoner små spillror vilken sekund som helst nu.
Huvudet bultar, halsen bränner och pulsens slår så fort. Svetten rinner, tårarna hotar och hjärtat dunkar hårt i bröstet.
Snart finnas jag inte längre. Jag är jag bara en hög med sandkorn, aska, som vinden sveper med sig på väg upp mot himlen. Snart är jag inte jag, men hon, den. Den som ingen längre minns.

---

Det var alla texter :) Säg gärna till ifall ni hittar något stavfel eller gramatiskt fel eller något också, skulle hjälpa otroligt mycket ;)

Datum: Tolfte november 2009
Tid: 0436
Jag borde inte vara här. Borde inte ha kommit hit överhuvudtaget. Varför finns jag? Vem fan var det som kom på iden att skicka mig till jorden? Varför var det nödvändigt!? Jag tror inte längre att det är på grund av Ryan. Han är inte ensam utan mig. Inte längre i alla fall. Han har Elise. Den jävla horan som snott min brorsa och bekyddare ifrån mig. Stryk det förresten, det är inte sant. Hon är snäll och jag skulle ge allt för att ha henne som mamma, eller åtminstone som syster.
Varför skriver jag det här? Vad fan håller jag på med egentligen? Jag kan inte ens skriva, hur kom jag ens på den här iden?
Kära jultomte eller Gud eller vem det än är som lyssnar, om jag får överleva livet ut ska jag aldrig mer klaga över mina julklappar eller andra gåvor. Om jag överlever livet ut är jag skyldig er.

---

En början på en dagboksnovell ;) Alltså, det handlar inte om mig, eller någonting ur mitt liv, utan det är skrivet som en ung tjejs dagbok. Typ.

Hjärtat bankar hårt. För hårt. En klump bildas i halsen, svettdroppar glittrar i handflatorna. I paniken snubblar jag över mina egna fötter, faller mot marken men är snabbt på benen igen. Mina knän skakar, hotar att svika mig, men jag pressar på, tvingar mina fötter att röra sig framåt. Gruset knastrar obehagligt under mig. Ljuset av en bils lyktor flimrar förbi, ger mig en halv hjärtatack.
Ljudet av springande steg bakom mig har försvunnit, tynat bort. Var min förföljare bara inbillning? Fanns mardrömmen bara i mitt huvud?
Den sista strimma ljus solen kan ge ifrån sig försvinner bakom horrisonten då jag inte har styrka nog kvar att fortsätta springa. De få gatlyktor som inte är krossade är sedan länge tända, sprider ett svagt och otrevligt ljus omkring sig. Och där ligger jag, mitt på trotoaren och andas tyngre än jag någonsin gjort förut. Om döden vill komma nu så tänker jag inte kämpa emot. Jag har sprungit nog. Mitt huvud dunkar i takt till mitt hjärta. En smak av blod sprider sig i munnen samtidigt som samma lukt når mina näsborrar. Svarta fläckar dansar framför mina ögon.
Jag trodde alltid att jag skulle se mitt liv passera i min hjärna sekunderna innan jag dog, men allt är bara svart. Jag kan inte tänka alls.
Mina ögon tittar, men jag uppfattar inte omgivningen. Mina öron lyssnar, men min hjärna kan inte koppla ljuden till dess ursprung. Allt är ett enda surr.
En obehaglig känsla kryper sig på. Stegen igen. Långsamma den här gången. Som om min förföljare redan vet att jag inte kommer kunna fly nu. Plötsligt är mitt sinne så klart. Jag ser de glansiga, svarta skorna som kommer emot mig, hör varenda gruskorn som flyttar sig under dem. Men jag har inte kraft till att vara rädd.
Mannen böjer sig ner, sätter sig på huk bredvid mig. Drar med ena handen bakom mitt huvud, för den sedan mot munnen. Han ler, tar ett fast tag om min haka och tvingar mig att se på honom.

Hjälp mig avsluta den tack.

Del 3 Chris
Musiken tog över mig. Den dunkande melodin och orden som skrek ut i mina öron var det enda som fanns. Jag orkade inte bry mig om ifall någon hörde mig sjunga överdrivet, eller ifall jag gick ner i sjön eller in i ett träd. Varför skulle det vara en sådan stor katarstrof om det hände? Ett, jag kände inte ens någon som kunde befinna sig i närheten och höra hur förfärligt jag sjöng, och jag skulle definitivt inte träffa någon av dom någonsin igen. Två, det är faktiskt inte särskilt jobbigt att få lite vatten på sig. Ingen har någonsin dött av att ha blivit lite blöt. Om man inte druknar förstås... men ofta man druknar av att få vatten över foten? Tre, smärtan av att dunka huvudet i något kunde inte vara värre en en baksmälla, och sådana klarade jag mig igenom varannan dag.

Jag tänkte på gårdagen. Kanske inte borde druckit den där sista ölen. Kanske inte borde druckit de sista tjugo ölen. Om pappa visste hur jag levde mitt liv, vad jag slösade bort mina pengar på, skulle till och med han se mig som en skam för familjenamnet. Pappa som ändå alltid förlåtit alla mina synder. Den man som litade mest på mig. Jag knep ihop ögonen hårdare, sjöng högre samtidigt som jag höjde volymen. Det var därför jag lyssnade på musik, för att slippa tänka. Och kanske var det just därför - att jag inte tänkte - som allt hände. Ena sekunde gick jag där, utan att tänka, huvudet som ett stort svart hål. Andra sekunde stod jag stilla, med öppna ögon och utan att sjunga, med hennes hand hårt tryckt i min och hennes skrämda ansiktsutryck vänd upp mot mig. Jag harklade mig besvärat. Det var första gången jag stod så nära en tjej jag inte planerade att ha sex med inom de närmaste timmarna.
"Förlåt" stammade hon och gjorde sig fri, tog ett par steg bakåt. "Förlåt, jag menade inte att... förlåt, det var verkligen inte meningen! Förlåt"
"Sluta be om ursäkt, du snubblade, kan hända vem som helst. Gjorde du illa dig?"
Hon skakade på huvudet. "Nej" viskade hon och rodnaden på hennes kinder lättade lite. "Nej, det gick bra, tack."
"Chris" sa jag och räckte fram handen för att skaka hennes.
"Kathleen" Hon tog min hand och kramade den lätt.
Hennes hand var sval och jag kunde inte hindra ett leende från att sprida sig i mitt ansikte.
"Coolt" sa jag och hon nickade osäkert, som om hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig.
"Vad lyssnade du på?" frågade hon tyst och jag kvävde ett skratt. Nog måste hon ha hört vad jag lyssnade på, såg högt som jag sjöng innan hon ramlade över mig.
"Jag tror inte du skulle veta vilka som sjöng." svarade jag snabbt och hon höjde frågande på ögonbrynen.
"Jasså?" svarade hon. "Du tror inte det?"
"Nej, du ser inte ut som någon som skulle lyssna på sådan musik" Vid min förklaring skakade hon på huvudet och mumlade något jag inte kunde höra. En något pinsam tystnad lade sig i luften mellan oss och jag försökte panikslaget komma på något att säga.
"Så... öhm... Kathy..."
"Mitt namn är..."
"... Kathleen, jag vet. Kathy är kortare, och lättare att säga" sa jag och hon log artigt, nickade. "Fan jag är vrålhungrig" sa jag och hon såg något chockad ut, vilket fick mig att vilja skratta igen. "Hängeru med och äter?"

I efterhand undrade jag ifall hon följde med mig av ren vilja eller bara för att vara artig. Kanske var hon rädd för mig, trodde att jag skulle skjuta ner henne ifall hon inte följde med mig. I början var hon i alla fall stel, sa inte mycket. När jag ställde en fråga var hennes svar så korta som möjligt, och ofta bara "ja" eller "nej" ifall det gick. Snart slutade jag försöka ta reda på vem hon var, pratade mer om mig själv. Tillslut verkade hon helt avslappnad, som om hon bara var ute och åt middag med en gammal vän. Hon rörde sig mer fritt, tänkte mindre, pratade mer. Tills hon fick syn på väggklockan.
"Jag måste hem" sa hon och hoppade upp från stolen, likblek i ansiktet.
"Va? Redan?"
"Klockan är tio. Pappa kommer döda mig!"
"När skulle du vara hemma då?" frågade jag medan skuldkänslorna kröp sig på. Det här var ju helt sjukt! Jag hade aldrig någonsin fått skuldkänslor för någonting! Jag fick unga tjejer att hamna i trubbel dagligen, krossade hjärtan nattligen och hade aldrig brytt mig om någonting annat än mig själv. Och så kommer denna lilla prinsessa och förstör allt. Jag hade kunnat leva hela mitt liv utan att känna något.
"Halv åtta" mumlade hon och skyndade sig mot utgången. Jag följde efter henne, fast besluten att träffa henne igen.
"Stränga föräldrar" muttrade jag och hon suckade.
"Tack. För allt." sa hon och log snabbt, började snabbt ta sig bort mot parken igen.
"Men hallå! Vänta! Hurfan hade du tänkt att jag skulle hitta dig igen då?" ropade jag efter henne och hon vände sig om, log stort mot mig. Det mest innerliga leende som någonsin riktats mot mig.
"Canes. 78 053." skrattade hon. Hon måste ha sagt något mer, hennes läppar rörde i alla fall på sig, men ljudet av en motorcykel som rusade förbi dränkte hennes röst och sedan var hon försvunnen. Fint. Nu skulle jag aldrig träffa henne igen. Någonsin. Precis fint.

Del 2 - Kathleen
En svag doft av kaprifol hade redan börjat sprida sig runt kvarteren. Fåglarna kvittrade lyckligt. Smaken av sommar vilade på min tunga då jag andades in the varma luften.
En svag bris svepte om mig då jag rundade ett hörn, försökte ruffsa om mitt hår. Ett leende växte fram på mina läppar. Vad var det för mening med att grubbla över föräldrar oändliga oro? Varför bry sig om ett dumt rykte när man kunde vara fri i försommarkvällens idyll?

Gräset kittlade mjukt mina tår då jag lät fötterna glida ur de vita ballerinaskorna och själva treva sig fram längst marken. Långsamt gick jag genom parken, drog in varje doft, varje känsla, varje ljud och sparade det i en liten låda inom mig. Jag ville behålla den här kvällen, förvara den någonstans och ta fram den en regnig och mörk höstkväll, då alla möjligheter att få komma ut var som bortblåsta.

Det var som gott som tomt i parken. Inga pensionärer satt på bänkarna, inget ungt par promenerade hand i hand längst grusgången som slingrade sig igenom parken mellan gräsmattor och buskar. Och framför allt fanns där inga äldre gubbar med spritflaskor i händerna. Jag var ensam.
Grusgångens småstenar var fortfarande för vassa för mina små fötter, så jag höll mig till gräsmattan. Solen klättrade längre ner på himlen, men det skulle fortfarande dröja länge innan mörkret föll över staden. Jag försäkrade mig om att jag inte behövde styra stegen hemmåt innan jag trippade ner mot sjön. Väl där nere tog jag på mig skorna igen och började gå längst med vattnet. Längra fram på vägen kom en ung man gåendes. Han var annorlunda mot de få män jag brukade umgås med, och hans vågade klädsel fascinerade mig. Tajta, svarta och några slitna jeans, ett nitskärp till det och en utstickande ljust grön tröja, som jag var säker på skulle lysa i mörkret. Hans svarta hår såg ut att skimra i blått då solen lyste på det. Mannens ögon var slutna, och ljudet av hans röst nådde mig då han högt, gällt och så falskt att det endast kunde vara medvetet sjöng med till musiken som strömmade in i hans öron genom ett par vita hörlurar.
"Don't believe what they say, we're dead flies in the summertime! They leave us all behind, with duck tape scars on my honey! They don't like who you are. You won't like where we'll go. Brother protect me know, with blood they wash in the money!"
Jag fnissade tyst för mig själv då han kom närmare och fortsatte sjunga. "You don't believe in God, I don't believe in luck. They don't believe in us, but I believe we're the enemy!" Var han medveten om att han sjöng högt? "Right now I'm sick down from the bones to the other side" Gruset knastrade under mina fötter. För varje ord han sjöng kom jag närmare. "Red-mob, we insects hide. King rat on the streets in another life" Han kunde inte vara medveten om att jag gick bara några meter ifrån honom. Då hade han troligtvis slutat sjunga. Förhoppningsvis slutat sjunga. "They laugh we don't think it's funny!" Jag trampade fel. Redan innan jag satt ner foten kände jag det. En något större sten under min fot rullade iväg från mig, jag tappade balansen. Föll föll föll. "If what you are, is just what you own, what have you become..." Det gick för fort. Jag ville stanna tiden, sakta ner den, vad som helst. I min panik slutade jag tänka, det fanns inte tid för det. Reflexmässigt sträkte jag ut händerna för att ta emot mig. Jag skulle ramla på honom. Jag skulle ramla på denna vackra främling som inte gjort mig något ont! "When they take from you, almost everything!" Där. Pang bom krasch. Det kunde ha varit värre, men i det ögonblicket var det det värsta som kunde hända. Jag hade fått tag i hans hand, fortsatt ramla. Om han inte varit obehagligt stark hade vi både ramlat. Men nu var han det, och han lyckades dra upp mig innan jag drog ner honom. Det var början på helvetet.

---

My Chemical Romance – DESTROYA

Funderar på ifall jag ska fortsätta med den eller inte. Har egentligen redan börjat på en fortsättning, men den tänker jag inte lägga upp här ifall jag kommer på en bättra fortsättning, som har mer med prologen att göra. Därför måste jag först komma på ifall den kräver en fortsättning, eller står bra själv.

Månen betraktade stilla den lilla gestalten som så fridfullt sov på skogens jordgolv. Blinkande stjärnor blickade ner på de smala armarna och benen som låg utsträckta i alla möjliga konstiga vinklar. De höga barrträden inspekterade det svarta håret som spretade som en liten trollunges åt alla håll. Buskarna intresserade sig för de hackiga naglarna, trasiga nagelbanden och de slitna blodfläckiga kläderna. Endast stenare lade märke till att pojken inte sov.

Ni får klara er utan dagens låt vissa dagar, eftersom jag inte hittar särskilt många nya låtar. Och det är väl inte särskilt roligt att bara höra samma låtar om och om igen?
I alla fall, håller på att planera inför en ny berättelse som jag kommer lägga ut här. Ni får väl se planeringen när den är klar, och undertiden så kan ni lyssna på min inspirationslista:

Inspiration

Återigen, en uppgift. Och det är liksom nästan som en fortsättning på förra uppgiftsnovellen.

---

Jag slår upp ögonen, stirrar upp i taket. Det pirrar obehagligt i magen, och jag biter mig hårt i läppen. Idag ska det ske, de ska få veta. Jag kan inte längre leva en lögn.
Långsamt drar jag på mig ett par svarta jean. En mörkt grå t-shirt glider ner över huvudet. Medan jag tänker på hur jag ska säga det rotar jag igenom garderoben efter mitt vita nitbälte.
Påväg ut i köket råkar jag slänga en blick i spegeln. Håret har lockat sig igen, och med en suck stänger jag in mig på toaletten för att få det rakt igen. Efter många om och men lyckas det i alla fall, och jag ruffsar mjukt om det för att få det att inte hänga ner över öronen som på en våt katt.
Mina fötter rör sig återigen långsamt mot köket. Mamma sitter och läser tidningen, kommer troligen inte ens lyssna på vad jag säger. Pappa står vid kaffebryggaren, försöker få den att fungera för femte morgonen i rad. "Det måste vara något fel! Vi får åka och köpa en ny i eftermiddag" muttrar han irriterat och jag slår mig ner vid köksbordet. "God morgon" säger jag och försöker låta vänlig.
Mamma hm-ar till svar och pappa ler flyktigt. "Ehm... ja... jag har någon... något... att... berätta" säger jag och pillar nervöst på bordsduken.
Mamma tittar inte upp från tidningen, men pappa nickar och väntar på att jag ska fortsätta. "Jo... alltså... det är så här att jag... jag är död. Bög!" rättar jag mig snabbt och pappas ögon blir stora som tefat. Äntligen tittar mamma upp från tidingen och ser smått förvirrad ut. "Vem är det som har dött?" frågar hon och jag suckar. "Jag är bög. Homosexuell. Gillar killar" säger jag och hon bleknar. Plötsligt önskar jag att jag faktiskt var död. Det hade liksom varit lättare att berätta.
Det är tyst ett tag, en tryckande tystnad. Som lugnet innan stormen. Pappa blir rödare i ansiktet för varje hundradels sekund som går. Jag står bara där, tittar från den ena till den andra. Väntar på deras reaktioner. "Men... men... det går ju bara inte" stammar mamma och jag tittar ner i marken. "Det är oacceptabelt" säger pappa iskallt. Jag ser upp på honom, skrämd av lugnet i hans röst. "Det är så. Inget att göra något åt. Det är inte direkt som att jag har valt det själv!"

Tio minuter senare sitter jag på mitt rum, sur och försenad till skolan. Jag undrar ifall någon kommer anmäla mig borta, eller om jag kommer behöva sitta och förklara min frånvaro för mentorerna sen. Vad fan ska jag säga då?
De skriker där nere. Pappa är arg. Riktigt jävla förbannad verkar det som.
Jag sitter kvar på rummet, väntar på att få komma ut. Men skriken tystnar och så hörs det inget mer. Inga dörrar som slår igen. Inga steg som rör sig där nere. Ingenting. Och jag vågar inte ens resa mig från sängen. Klockans visare står på kvart i tolv. Min mage kurrar. Och jag vågar fortfarande inte röra mig. När det gått en halvtimme och det fortfarande inte hörs någonting från alla andra delar av huset sucker jag och lägger mig ner på mage. Stirrar ner i kudden. Tänker. Funderar. Grubblar, reflekterar, överväger, klurar. När min mage tillslut överröstar min hjärna reser jag mig ljudlöst och går ut. Försiktigt smyger jag ner för trappan och letar mig in till köket. Mamma sitter vid bordet med huvudet lutat i händerna. En av golvplankorna knarrar under mina fötter och mamma suckar tungt. "Det finns kyckling och ris i glassburken i kylen."
Utan att bryta tystnaden som följer hennes ord tassar jag bort till kylskåpet och rotar runt bland olika matrester och filbunkar. Tillslut hittar jag glassförpackningen och slänger in den i mikron. När den snurrar igång sätter jag mig ner mittemot mamma, så tyst som möjligt.
Hon har gråtit. Det hörs på hennes röst och svarta utsmetade linjer efter mascaran som tårarna dragit med sig har torkat på hennes kinder. Tidningen framför henne har blöt. "Mamma" viskar jag tyst. Jag önskar hon kunde titta på mig, säga att det var okej, att pappa bara behöver tänka lite, men hon fortsätter att stirra ner på tidningen. "Mamma" börjar jag om och tar ett djupt andetag. "Förlåt. Det var inte meningen att... att ni skulle... jag ville inte att ni skulle bli arga." Hon svarar inte. Plinget från mikrovågsugnen får mig att hoppa högt. Långsamt reste jag mig och tog ut den varma kycklingen. Med hjälp av en gaffel äter jag den direkt ur matlådan.

"Billie!"
Jag vände mig långsamt om, log svagt mot Nick som kom springande. Innuti bubblade oroliga tankar. Vi hade väl inte bestämt att vi skulle träffas? Hade jag glömt något? Det var väl inte onsdag än?
"Tja" mumlade jag hest när han kom fram till mig. Jag avundades tjejer som slapp gå igenom målbråttet. Min röst skulle förstöra mitt liv, det var jag säker på.
"Vart ska du då?" frågade Nick och synade mig forskande på ledtrådar. Han skulle inte hitta några. Jag skulle ingenstans.
Långsamt ryckte jag på axlarna, tittade upp mot den blå himlen. Suddiga moln låg och lurade borta vid horrisonten, men just nu var det uppehåll. Uppehåll och strålande sol.
Nick såg sig omkring, som för att se så att ingen såg oss. Sen tog han tag om min handled och drog mig bort från stora vägen, ner i den mer avskilda delen av parken. Där stannade han plötsligt.
"Nick...? Är du okej? Har det hänt något?"
Snabbt vände han sig om, tryckte sina läppar mjukt mot mina. Jag ryggade, inte alls beredd på vad som hände.
Hans varma hand höll mjukt om min nacke, hindrade mig från att dra mig undan. När han släppte mig stirrade jag förskräckt på honom. Inte för det han gjort, utan för hur han fått mig att känna. Det var... inte obehagligt. Det obehagliga var just det; jag hade tyckt om det.
"Tänk på det" mumlade han med ett leende och försvann.
Jag stod kvar, stirrade dumt ut i tomma luften. Visste inte vad jag skulle göra. Visste bara att jag ville göra det igen. Jag ville ha hans kropp mot min, ville känna hans läppar mot min hud.

Försjunken i tankar slog jag igen ytterdörren. Bög. Ordet lät så hårt, inte alls något som passade mig. Men kanske...
"Är du redan hemma? Jag trodde du skulle vara borta hela eftermiddagen!" skrattade mamma och jag nickade.
"Joo..." mumlade jag och rörde betänksamt vid min nacke. Den var fortfarande het efter värmen från Nicks hand.
"Är det något som har hänt?"
"Njae... jo... eller... nej. Nej. Inget"
Jag undvek hennes blick, skyndade mig in på mitt eget rum.
Bög.

---

Titeln är väl inte så uppfinningsrik, men hela novellen var väl egentligen en uppgift som jag ville få klart, och som jag sedan blev ganska nöjd med, och därför fick den hamna på bloggen.

Mina tankar står ganska mycket still när det inte gäller Berättelser och Noveller. Har tusen ideer till sådana, och vill helst av allt skiva ner alla på en gång, så det kan hända att ni får lite mycket noveller att läsa nu.

Han stryker mig över kinden, och jag känner hur hans ögon betraktar mig leende.
- Vad tänker du på? frågar han och jag ler jag med.
Jag drar ut på svaret, koncentrerar mig på känslan av hans fingrar mot min hud. Tillslut tröttnar han på att vänta och sjunker ner bredvid mig i gräset.
- Ni-ick, mumlar han otåligt i mitt öra och jag ler ännu större. Kom ige-en, jag vill ve-eta!
- Orka att du faktiskt drar ut på vokalerna i mitten, skrattar jag och han suckar irriterat. Hans läppar snuddar vid min kind och jag ryser till av välbehag.
- Snälla-a? Söta-a?
- Tror du att det är mindre "orka" till att du drar ut på vokalerna i slutet?
Jag öppnar ögonen och ser på honom. Han ler det där busigt pojkaktiga leendet som jag är så svag för. Det går inte att säga emot honom när han bländar mig med det där leendet, och han är väl medveten om hur det påverkar mig.
- Men sluta, du får inte utnytja mina svagheter, gnäller jag och slår händerna för ansiktet. Han skrattar och slingrar armarna omkring mig.
- Du behöver inte berätta om du inte vill. Jag är bara nyfiken.
Jag muttrar någonting ohörbart men sänker händerna från ansiktet i alla fall. Han stjäl en kyss och lägger sig sedan nöjt bredvid mig, låter mig vara ifred med mina tankar ett tag.
Solen värmer skönt, fåglarna kvittrar som bara vårfåglar kan. Allt är helt perfekt. Som en perfekt dejt ska vara. Förutom en sak. För första gången i mitt liv, önskar jag att han inte var där. Jag önskar bort Håkan.

---

Jo, det här är ju då början på en längre berättelse, och jag hade väl tänkt fortsätta att skriva på den här på bloggen, men det är inte helt säkert än.