I Min Lilla Låda
Tjeenare!
Tänkte börja skriva på en liten novell, berättelse, whatever. Den heter än så länge I Min Lilla Låda, och handlar om en liten tjej... ni kommer väl få reda på mer när ni läser den antar jag. Så, gör det. Eller inte, you decide.
Tänkte börja skriva på en liten novell, berättelse, whatever. Den heter än så länge I Min Lilla Låda, och handlar om en liten tjej... ni kommer väl få reda på mer när ni läser den antar jag. Så, gör det. Eller inte, you decide.
Tänk er att alla har sin egen låda. I den här lådan finns alla ens erfarenheter. Tankar, upplevelser, känslor. Hela ens liv och värld.
Min låda är ganska liten, jag har inte varit med om så mycket än. Jag har inte särskilt många erfarenheter, jag vet inte mycket om världen. Jag vet bara det som finns här, runt omkring. Det som är jag. Min låda.
Innehållet av min låda är inte något speciellt alls. Utmaningarna jag har stött på under livets gång är ingenting om man tittar på vad andra har varit med om. Jag har aldrig varit utan mat i mer än ett dygn, aldrig varit mobbad eller slagen. Jag har alltid haft två eller fler vuxna människor omkring mig, som älskat och brytt sig om mig. Alltid någon att prata med. Jag har haft en bra uppväxt, en familj, gott om pengar. Aldrig några problem med att få nya vänner. Jag behöver aldrig vara ensam. Kanske är det just därför ingen förstår hur ensam jag faktiskt är, för att jag alltid är omringad av folk.
För att ni ska förstå min historia måste vi börja riktigt långt bak. Börja från början.
Min låda är ganska liten, jag har inte varit med om så mycket än. Jag har inte särskilt många erfarenheter, jag vet inte mycket om världen. Jag vet bara det som finns här, runt omkring. Det som är jag. Min låda.
Innehållet av min låda är inte något speciellt alls. Utmaningarna jag har stött på under livets gång är ingenting om man tittar på vad andra har varit med om. Jag har aldrig varit utan mat i mer än ett dygn, aldrig varit mobbad eller slagen. Jag har alltid haft två eller fler vuxna människor omkring mig, som älskat och brytt sig om mig. Alltid någon att prata med. Jag har haft en bra uppväxt, en familj, gott om pengar. Aldrig några problem med att få nya vänner. Jag behöver aldrig vara ensam. Kanske är det just därför ingen förstår hur ensam jag faktiskt är, för att jag alltid är omringad av folk.
För att ni ska förstå min historia måste vi börja riktigt långt bak. Börja från början.
Skrik. Gråt. Ännu mer skrik. Kraschandet av en porslinstallrik som krossades mot golvet. Ännu mer gråt.
Skrämt kröp jag ännu längre ner under täcket, försökte hålla tillbaka tårarna.
Ännu ett skrik. Mamma som skrek. En stol föll omkull. Mamma som grät. Jag stod inte ut längre, ville inte höra ljuden från köket något mer.
Försiktigt satte jag ner fötterna på den tjocka heltäckningsmattan, smög ut i hallen och vidare ner för trappen. Trappsteg för trappsteg. Ljudet av mina små steg dämpades av den tjocka mattan som gick nerför trappan. Jag lät handen glida längst med väggen, men var ändå nära på att tappan balansen några gånger.
"Pappa?" viskade jag tyst och tog det sista steget ner på golvet. "Mamma?"
Snabba steg kom emot mig från köket, och pappas blå ögon såg förvånat på mig.
"Men lilla gumman sover inte du?" frågade han viskande och lyfte upp mig i sin famn. Jag lutade huvudet mot hans axel, gömde mig för alla hemska ljud i hans armar. Jag behövde inte säga något. Han visste att jag hade hört.
Kvällarna efter det dämpades skriken. Jag hörde inga fler snyftningar.
Men så en dag försvann mamma. Borta. Ingen visste vart. Ingen som ville berätta för mig i alla fall. Pappa skrattade aldrig längre, log bara trött när jag såg på honom med bekymrad blick. Varje kväll satt han framför tv:n, tittade på något han inte ville att vi skulle se. Men jag såg i alla fall. När han trodde att jag sov brukade jag smyga upp och ställa mig i skuggan bakom soffan, titta på tv:n och gömma mig för honom. Bilder på mamma visades, och en massa text jag inte kunde läsa.
Dagarna gick, blev till månader. Som blev till år. Jag växte upp, började i skolan. Lärde mig läsa. Skaffade kompisar. Lärde mig räkna. Bråkade med kompisar. Skaffade nya kompisar. Flyttade. Fick skaffa nya kompisar igen. Lärde mig skriva. Började glömma bort mamma. Blev kär för första gången. Lärde mig sjunga. Fick mitt hjärta krossat. Flyttade en gång till. Fick inga nya kompisar.
Skrämt kröp jag ännu längre ner under täcket, försökte hålla tillbaka tårarna.
Ännu ett skrik. Mamma som skrek. En stol föll omkull. Mamma som grät. Jag stod inte ut längre, ville inte höra ljuden från köket något mer.
Försiktigt satte jag ner fötterna på den tjocka heltäckningsmattan, smög ut i hallen och vidare ner för trappen. Trappsteg för trappsteg. Ljudet av mina små steg dämpades av den tjocka mattan som gick nerför trappan. Jag lät handen glida längst med väggen, men var ändå nära på att tappan balansen några gånger.
"Pappa?" viskade jag tyst och tog det sista steget ner på golvet. "Mamma?"
Snabba steg kom emot mig från köket, och pappas blå ögon såg förvånat på mig.
"Men lilla gumman sover inte du?" frågade han viskande och lyfte upp mig i sin famn. Jag lutade huvudet mot hans axel, gömde mig för alla hemska ljud i hans armar. Jag behövde inte säga något. Han visste att jag hade hört.
Kvällarna efter det dämpades skriken. Jag hörde inga fler snyftningar.
Men så en dag försvann mamma. Borta. Ingen visste vart. Ingen som ville berätta för mig i alla fall. Pappa skrattade aldrig längre, log bara trött när jag såg på honom med bekymrad blick. Varje kväll satt han framför tv:n, tittade på något han inte ville att vi skulle se. Men jag såg i alla fall. När han trodde att jag sov brukade jag smyga upp och ställa mig i skuggan bakom soffan, titta på tv:n och gömma mig för honom. Bilder på mamma visades, och en massa text jag inte kunde läsa.
Dagarna gick, blev till månader. Som blev till år. Jag växte upp, började i skolan. Lärde mig läsa. Skaffade kompisar. Lärde mig räkna. Bråkade med kompisar. Skaffade nya kompisar. Flyttade. Fick skaffa nya kompisar igen. Lärde mig skriva. Började glömma bort mamma. Blev kär för första gången. Lärde mig sjunga. Fick mitt hjärta krossat. Flyttade en gång till. Fick inga nya kompisar.
A Feeling That You Can't Fight
Vill bara lägga mig ner och gråta, men jag vet inte ens varför. Vill ringa pappa och be honom komma och hämta mig så jag slipper åka buss med alla mina jävlar väskor, men känner mig bara dum då. Vill att allt ska bli bra igen, men ingenting kommer någonsin bli som förut och jag vet det. Jag kan bara inte sluta hoppas.
Så jävla svårt
Hela min familj gråter. Det är första gången jag ser min pappa gråta. Han har aldrig gråtit framför mig förut. Jag vet inte om jag orkar se honom sån. Funderar på att låsa in mig på mitt rum, slänga mig på sängen och bara låta allting passera. Sätta på musiken på högsta volym och glömma tid och rum.
