Ehm, Frida, jag tog bort det där med fantasigubben och strök hela skiten. Råkade strunta i lite andra förslag från ditt håll också, men tack för hjälpen i alla fall. Hade aldrig kommit någon vart utan dig ♥

jag har kommit fram till vilken novell jag ska skicka in. Och jag har kommit rätt långt på den ändå. Behöver bara lite hjälp med hur jag ska fortsätta :) Så... ja, hjälp tack?

Klockan var tretton minuter över fem på morgonen. Vågorna kluckade mot strandkanten och ett fåtal snöhögar låg fortfarande utspridda runt klipporna. Det var i början på mars och mörkret låg fortfarande som en tjock svart filt över ön. Belysningen månen delade med sig av var skum och obehaglig.
Jag gick över stenarna, såg ut över det stilla havet. Allt var så tyst, så fridfullt. Inte ett ljud störde den lugna morgonen, endast vattnet jämna slag då det slog mot klipporna undar bryggan och bröts i en miljon små vattendroppar. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp en sten, kastade den ut mot horisonten. Långt där borta skymtade en motorbåt. En fiskmås skränade hemskt. En tyst suck lämnade mina läppar och jag satte mig ner på en bänk. Kylan bet i mina kinder och jag huttrade till. Jag kanske borde ha tagit på mig den där extra tröjan i alla fall.
Vinden tilltog, vågorna blev större, kluckade inte lika vackert längre. Mörkret blev tätare, månens spöklika belysning försvna. Jag tittade upp mot skyn och märkte att moln nu hindrade något ljus från himlen ta sig ner till marken. Snöflingor började falla ner från skyn, färgade mitt svarta hår vitt.
Det slutade snöa ganska snart, och jag satt kvar där. Stirrade ut över vattnet. Såg på då solen steg bakom horisonten. Undrade om mamma vaknat än. Ifall hon undrade var jag höll hus. Troligtvis inte. Inte efter bråket igår. Jag hade nog aldrig sett henne så arg tidigare. Förmodligen trodde hon väl att jag fortfarande sov. Klockan var ju trots allt bara sju på morgonen. En lördagmorgon. Jag suckade tyst och reste mig från bänken.
Lukten av saltvatten slog emot mig så fort jag satt min fot på den förmultnande bryggan. Plankorna knakade, hotade att vika sig under min tyngd. Men jag fortsatte gå utåt, tills jag kommit så långt som det gick. Vattnet skummade hotfullt.
Jag satte mig ner på kanten, dinglade lite med benen. Funderade. Tusen frågor, inga svar. Irriterat rensade jag bort alla frågor, struntade i alla svar. Försökte inte tänka. Stirrade ner i vattnet. Svart. Hela vägen ner svart. Ända ner till botten. Förutom lite vitt skum på topparna av vågorna som sträckte sig efter mina fötter. Fler frågor dök upp i huvudet, fler frågor utan svar.
- Varför gör du det här? hörde jag min egen röst säga. Fint, jag hade börjat prata med mig själv också. Perfekt. Vänder jag tillbaka nu skulle jag verkligen sättas på psykhem.

Det är slutet på sommaren. Eller kanske början på hösten. En ensam flicka sitter på en sten, ser ut över det oändliga hav av högt, böljande gräs som brer ut sig framför henne.
Det är slutet på sommaren och början på hösten. Vinden prasslar i träden. Himlen är ljust blå, men solen har ännu inte låtit sina första varma strålar stiga uppåt från bakom horisonten och smeka jordens svala golv.
Flickan lägger sig ner, med ryggen mot klippan och stirrar upp på de mjuka fluffiga molnen som långsamt drar fram högt där uppe. En tår rinner ner för hennes kind och hon snörvlar till. Långsamt faller de sedan. En efter en rullar de varma salta vattendropparna ner på stenen.
Någonstans långt borta hörs en fågel sjunga sin sorgsna melodi, annars är det helt tyst bortsett från vindens toner i löven och gräset. Flickan lyssnar till naturens sång. Det är en sång utan ord, en sång vackrare än någon annan.
Ett litet barn börjar skrika. Flickan försöker ignorera gråten, koncentrera sig på de svaga lätena från vinden och träden. Barnet skriker högre och det blir omöjligt att stänga ljudet ute. Ungen stör den fridfulla harmonin, avbryter naturens alla synkroniserade läten, får dem att hamna i oordning. Finns det ingen som kan få tyst på honom? En kvinnas lugnande röst tröstar bebisen, men det hjälper inte. Dessutom irriterar det flickan ännu värre. Hon orkar inte med en massa jobbiga människor just nu, vill bara vara ensam.

Tyst kniper hon ihop ögonen, försöker få dom att försvinna med tankekraft. Det går inte alls. Istället för att dra sig därifrån kommer dom närmare. Flickan hör hur grässtrårna viker sig under de vuxnas tyngd. Snart kommer de upptäcka henne, fråga varför hon ligger där alldeles ensam och gråtar. Låtsas förstå, säga att de vet hur det känns. De förstår inte. De vet inte hur det känns. De känner henne inte ens.

Klockan var tretton minuter över fem på morgonen. Vågorna kluckade mot strandkanten och ett fåtal snöhögar låg fortfarande utspridda runt klipporna. Det var i början på mars och mörkret låg fortfarande som en tjock svart filt över ön. Belysningen månen delade med sig av var skum och obehaglig.
Jag gick över stenarna, såg ut över det stilla havet. Allt var så tyst, så fridfullt. Inte ett ljud störde den lugna morgonen, endast vattnet jämna slag då det slog mot klipporna undar bryggan och bröts i en miljon små vattendroppar. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp en sten, kastade den ut mot horisonten. Långt där borta skymtade en motorbåt. En fiskmås skränade hemskt. En tyst suck lämnade mina läppar och jag satte mig ner på en bänk. Kylan bet i mina kinder och jag huttrade till. Jag kanske borde ha tagit på mig den där extra tröjan i alla fall.

Vinden tilltog, vågorna blev större, kluckade inte lika vackert längre. Mörkret blev tätare, månens spöklika belysning försvna. Jag tittade upp mot skyn och märkte att moln nu hindrade något ljus från himlen ta sig ner till marken. Snöflingor började falla ner från skyn, färgade mitt svarta hår vitt.

Jag älskar er båda så fukking mycket och jag står inte ut med att se er förstöra varandra på det här sättet. Fast, det förstås, jag vet inte ens om mina misstankar är korrekta.
Döda inte varandra bara. Och dra inte in mig. Jag vill inte hamna mellan er.

Du är så jävla feg. Du kan säga taskiga saker när du inte tror att vi vet vem du är? Nej, du kan säga saker som är taskiga men som verkar snälla. Trodde du kunde stå upp för dig själv och dina tankar. Respekterade dig för det. Nu är du bara en jävla skitstövell

ÅH JAG BLIR GALEN! Varför envisas nästan alla tjejer med att verka äldre än vad dom är!? Varför går det runt tjejer som är tio i högklackat, kortkort kjol, väldigt mycket för urringade linnen och så tjocka lager smink att man inte ens ser vem det är? Varför kan inte barn bara var barn och inte bete sig som om dom var typ femton? Varför tänker små ungar som inte ens börjat högstadiet att dom måste banta, att dom är fula och att ingen vill ha dom om dom inte går runt i "rätt" kläder och beter sig på "rätt" sätt? SLUTA BETE ER SOM FEM ÅR ÄLDRE DET ÄR SJUKT ENERVERANDE!

Jag har själv varit en sån, som velat verka äldre, som sminkat mig i för tidig ålder och allt sånt. Inte använt sånna kläder, men allt det andra. Och fan vad tråkigt jag har nu. Mitt liv skulle vara otroligt mycket roligare ifall jag lekte med mina kusiner och min brorsa istället för att sitta med dom vuxna och inte förstå vad dom pratar om.
Sen är jag tidigt utvecklad och har mognat snabbare än många av mina kamrater, men det har ingenting med att jag slutade leka på grund av att jag tyckte det var så kallat töntigt, eller sminkade mig för att det var "coolt" utan för att jag är sån. Nu sminkar jag mig inte längre (förutom på typ högtider som midsommarafton, julafton, eller typ någons födelsedagsfest eller någonting annat då man ska vara uppklädd. Kan hända att jag sminkar mig någon gång till skolan, eftersom jag gått upp för tidigt och har alldeles för mycket tid på mig) men nästan alla andra tjejer i klassen gör det. Jag är en av få som skiter i det, och nästan alla mina kompisar går inte utanför dörren utan att sminka sig.
Nu får det inte låta som att jag säger att det är fel att sminka sig, men varför ska vi lära våra yngre syskon och skolkamrater att det är fel att INTE sminka sig? Det är fan inte friskt för en tjej i trean att sluta äta frukost för att ha tid att sminka sig.
Min kusin går i trean, ska börja fyran. När hon gick i tvåan kom hon hem och sa att rasterna inte var roliga längre, eftersom alla bara satt på bänkar och lekte med sina mobiler. Jag möter hennes klasskamrater och känner inte igen dom längre, tror att dom är korta plattbröstade femtonåringar. Typ. Tretton i alla fall. Det är sjukt.

I don’t know
What I’m supposed to think
I don’t know
Who I’m supposed to be.
I don’t know
If I’m supposed to feel
Different than before.

Så jävla trött på att bli sviken av dig. Så jävla trött på att gråta över knivarna du sticker i min rygg. Så jävla trött på att förlåta dig och sedan återuppleva allt igen.

Datum: Tolfte november 2009
Tid: 0436
Jag borde inte vara här. Borde inte ha kommit hit överhuvudtaget. Varför finns jag? Vem fan var det som kom på iden att skicka mig till jorden? Varför var det nödvändigt!? Jag tror inte längre att det är på grund av Ryan. Han är inte ensam utan mig. Inte längre i alla fall. Han har Elise. Den jävla horan som snott min brorsa och bekyddare ifrån mig. Stryk det förresten, det är inte sant. Hon är snäll och jag skulle ge allt för att ha henne som mamma, eller åtminstone som syster.
Varför skriver jag det här? Vad fan håller jag på med egentligen? Jag kan inte ens skriva, hur kom jag ens på den här iden?
Kära jultomte eller Gud eller vem det än är som lyssnar, om jag får överleva livet ut ska jag aldrig mer klaga över mina julklappar eller andra gåvor. Om jag överlever livet ut är jag skyldig er.