Offertider
Vinden tjöt likt ett förtvivlat barn mellan husväggarna i den lilla staden Perili. Mörka moln for fram över himlen och de få personer som var på väg hem från sina arbeten skyndade på stegen och slank in genom dörrar som snabbt stängdes igen för att hålla ute inkräktare som kunde tänkas försöka tränga sig igenom dörrspringan om den inte täpptes igen tillräckligt snabbt. En blixt lyste upp det övergivna torget mitt i staden. En gång i tiden hade samma torg varit grönskande vackert och fullt av liv med gigantiska stånd fulla av söta frukter och vackra tyg. Torget hade varit stadens centrum, en plats för handel och skvaller, men det var innan mörkret hade fallit över de en gång vackra små husen, innan oro och förtvivlan hade fått grepp om staden och dess invånare. Nu vågade ingen sig dit, rädslan för att bli nästa offer hade satt sig djupt i varenda människa som haft vägarna förbi, och de som fortfarande bodde i staden tog långa omvägar för att slippa korsa torget. Åskan mullrade dovt och fick fönsterrutorna i husen närmast torget att skallra oroväckande. Det var kallt, kallare än förut, och skuggorna tycktes röra sig runt husväggarna. Ekot av en liten flickas ringande skratt dansade med vinden och ett dovt ljud som av nakna barnfötter mot kullerstenar tycktes växa fram ut åskan. De olyckliga män som fortfarande inte hunnit fram till sina hems trygga famn stelnade till vid ljudet och blev stående, som om de inte kunde röra sig en millimeter till. En blixt, en sista åskskräll, och sedan öronbedövande tystnad.
En ensam flicka gick med ryckiga rörelser från torget, något mörkt och klibbigt drippandes från hennes ljusa lockar. Det var blåsigt, och hennes tunna sommarklänning slets omkring hennes späda kropp. Mörka fotspår bildades efter henne då hon styrde stegen mot en rödhårig pojke. Hans ögon vidgades då han såg henne och hans läppar särades som om han ville skrika, men inget ljud lämnade hans läppar då flickan tog hans hand, och med ännu en ljusblixt var de båda borta.
När jag skrev den här fick jag inte skriva mer än 2000 tecken, inklusive mellanrum. Om jag minns rätt blev det exakt 2000 tecken, så jag är väldigt nöjd. Var även tvungen att ha med orden "himlen", "ensam", "kallt" och "blåsigt". Om jag inte har med dom blir jag jävligt sur för det betyder att jag måste skriva om alltihopa.
Problem
I Need Your Opinion
First Entry.
July 24th 1996
Dear Marie
Summer’s just started, and Auntie Rosie and Uncle Ben are already talking about my future. “What do you want to work with?” “Why don’t you apply for a job at the Ministry?” “What are you going to do with your life?” Blah, blah, blah! I’m so sick of it! It’s like, back off guys, it’s my choice, don’t put so much pressure on me! I mean, I know it’s important to get a job and make some money so you can buy a house and start a family and all of that, but I’m only seventeen years old! All right, I’ll be eighteen in a month, but what’s the difference really? Even if I am of age I’m still a child, I shouldn’t have to make decisions like these! I honestly haven’t got a clue what I want to work with. Uncle Ben wanted me to become and auror, but I didn’t get enough NEWTs. Auntie Rosie always wanted me to begin a career as a healer, but even if I had gotten good enough grades I don’t have the nerves for a job like that. Blood and open wounds and stuff like that make me feel sick. I couldn’t even go near the hospital wing at Hogwarts without feeling faint.
I’m an awful teacher, so a career at Hogwarts wouldn’t be an option, unless I wanted to help Filch with the cleaning, which I don’t. I’m not one for adventures and travelling, so I couldn’t become an explorer. I hate cooking and standing in an empty wizarding equipment’s shop or a stinking apothecary all day could be the most boring thing ever. It would be really cool to work in a joke shop though, but neither Uncle Ben nor Auntie Rosie would approve of that. I already know exactly how they would react if I told them. “What a waste of time!” “But you’re such a clever girl!” “You? Work in a joke shop? HA! You wouldn’t even recognize a joke if it was jumping up and down in front of you wearing a bright pink wig!”
That last comment would be from my cousin, Kevin. All of its rubbish of course. I’m really not that clever, and I do too recognize jokes! I just don’t find them funny when I’m trying to concentrate on homework, or if I’m really stressed or really tired or really busy or if I just don’t want a lot of noise around me!
Oh, Marie, being an adult is much more difficult than I thought it would be! I never thought about the transition from school to work, and now that I’m in the middle of it I just want to be a little girl again!
We’re going to Diagon Alley this weekend; maybe I’ll be able to find some small boring job behind the counter of one of the shops. It’s not really the ideal work, but I’ll just have to think about it as a way to make some money while I look for something I really want to do. At least it’ll get Auntie Rosie and Uncle Ben off my back.
Hoping you are well.
Yours truly,
Alex.
~~~
SPOILER WARNING! FORTSÄTT INTE LÄSA IFALL NI INTE LÄST SLUTET AV SJÄTTE HARRY POTTER BOKEN/SETT SJÄTTE HARRY POTTER FILMEN! Om ni inte har något intresse för Harry Potter och bestämt er för att aldrig läsa/se Harry Potter kan ni lugnt läsa vidare utan att vara rädda för att någonting ska förstöras för er.
~~~
Entry Two
July 1st 1997 6.37 am
Dear Marie
My eyes are full of tears and my hands are shaking so bad I can hardly write. But I have to write, because I don’t know what else to do.
Professor Dumbledore is dead. I don’t want to believe it, but it’s all over the Daily Prophet. The Dark Mark. The Death Eaters breaking into Hogwarts. Oh, Marie, it all sounds so awful! I wish Auntie Rosie would turn off the radio so I won’t have to hear about it over and over again! The break-in. The battle. The deaths. Dumbledore’s death.
I don’t know how much of what they are saying on the radio that’s true, and what is just rumors, but right now they’re telling us that three people died and that two are in a dangerous condition. In the Daily Prophet it doesn’t say how many lost their lives, they only tell us about Dumbledore. I guess they don’t really know for sure either. I mean, who does? Except those at Hogwarts who were actually in the battle fighting, of course. They would know, wouldn’t they?
I don’t know what to write Marie, just that I have to keep writing until the clock turns seven and I can apparate to work where I will have to stand behind the counter and assist Ms. Gibbons while she gossips away about the “exciting news” with all of her customers. I know it will be hard not to cry, because I can’t even keep the tears away from falling while I’m writing. My body aches with that terrible feeling of emptiness. It’s killing me Marie. Oh please tell me what to do!
This is the end. Or the beginning of the end at least. Dumbledore’s gone. Our great defender, the only one You-Know-Who ever feared, is gone. Our only hope, the only light on this dark, dark sky, has gone out, and we are blinded by the sudden black that surrounds us. Where do we go from here? What do we do?
The war is coming. You-Know-Who is stronger than ever and there’s no one to stop him. The war is coming, it’s nearly here. So what do we do? Do we hide? Do we fight? Do we run for our lives?
July 1st 1997 5.48 pm
I overheard Ms. Gibbons talking to a friend and it seems that I’m not the only one suspecting a war. People are terrified, even more so than before. But the darkness is not almighty. A new star has been born, a new leader to follow, a new reason to fight for. Rumor has it that Harry Potter, the boy who lived, can defeat You-Know-Who. I don’t know if it’s true, but it’s something to hold on to. It’s not over Marie, we still have hope. We’re not giving up. We’re going to fight. Until the very end.
Yours truly,
Alex.
~~~
Så. What d'ya think?
Fråga.
Flickan i Huset Bredvid - Fortfarande Kapitel 1
Hon kommer inte. Jag står kvar vid min egen grind i säkert tio minuter, låtsas ha problem med dragkedjan och skosnörena. Väntar. Sedan måste jag springa hela vägen till skolan för att inte komma för sent. Kanske gick hon tidigare än vanligt? Det är ju trots allt första dagen, vem vill komma försent då? Jag tydligen.
Skolgården är tom när jag kommer fram. Korridorerna är ödelagda. Jag rusar förbi alla stängda klassrumsdörrar, tar trapporna två steg i taget och svänger klumpigt in i min egen korridor. Längst där borta står hela min klass och väntar på att bli insläppta. Hildegun måste också vara försenad. Ibland har man tur.
”Vartfan har du varit?” frågar Lukas när jag andfådd ställer mig bredvid honom. ”Vi började för åtta minuter sedan.”
”Åtta minuter och trettiosju sekunder” flämtar jag efter att ha slängt en blick på klockan. ”Jag försov mig.”
Han flinar. ”Fan va synd att Hildegun också gjorde det. Första gången du kommer försent till en lektion på typ sju år och du får inte ens en tillsägelse!”
”Sex år, fyra månader, tre veckor, en dag, tjugotre timmar, fyrtionio minuter och... tjugotre sekunder. Tjugofyra. Tjugofem.” Lukas skakar på huvudet. I samma sekund dyker en figur upp i början av korridoren. Figuren är inte lika lång som Hildegun, men ser ut att vara på väg mot oss. När personen kommer närmare visar det sig vara en kvinna, äldre än de äldsta eleverna på skolan, men yngre än någon lärare vi haft. Lukas stirrar på henne som om han aldrig sett något liknande. Jag studerar honom med höjda ögonbryn. Visst, hon kanske är vacker, men så snygg är hon inte. Trodde jag ja. Varenda kille följer henne med blicken när hon går förbi och sticker nyckeln i låset. Tjejerna tittar ogillande på henne. Jag verkar vara ensam om att inte bry mig ett skit om vem hon är, bara hon släpper in oss i klassrummet och tillåter oss att sitta ner. Mina ben värker av mjölksyra. Jag måste verkligen börja träna. Eller bara se till att inte vara försenad så jag slipper springa.
”Välkomna tillbaka 9... c? B? Nej, c. Anyways, jag heter Yvonne och jag kommer vara eran mentor och svenskalärare i år.” säger kvinnan när alla sitter ner och slutat prata.
”Hon ser ut som en ängel” mumlar Lukas drömmande i mitt öra och jag frustar till. Han ger mig en ilsken blick och återgår sedan till att stirra på Yvonne.
Giselas hand har flugit upp i luften och Yvonne nickar åt henne att prata.
”Vart är Hildegun?” frågar hon och Yvonne höjer förvånat på ögonbrynen.
”Vet ni inte det? Hon gick i pension förra året, det trodde jag att hon hade berättat.”
”Har Hildegun gått i pension?” frågar Oscar, som om han inte kan tro det. ”På riktigt? Så vi kommer aldrig träffa henne igen?”
”Nej, inte om ni inte träffar henne på stan.” svarar Yvonne med en bekymrad min.
”YES!” ropar Oscar och hela klassen jublar. Yvonne ser förvirrad ut, men ler ändå försiktigt.
”Jaha. Jaa. Jag har eran scheman här, och sedan måste ni väl få reda på vilka skåp som är era också. Men först” sa hon och höll upp ett papper. ”upprop.” Alla suckade och Yvonne fnissade till. ”Det går fort, jag lovar!” Det gör det inte. Först fem minuter senare ropar hon upp mitt namn, ”Örn, Isak”, och avslutar där med uppropningen. Sedan tar det ytterligare fem minuter att dela ut våra scheman och ännu ett par minuter för henne att berätta vem som har vilket skåp. Efter sjutton långa minuter och några sega sekunder släpps vi äntligen iväg. Och jag har fortfarande inte sett skymten av Henne.
Inspirationsrusch
Det kanske inte kommer några fler kapitel för tillfället. Ni får vänta tills sommarn.
När jag säger att jag är trött på min familj och mina vänner och klassen och sådant, menar jag inte personerna. Det är ju inte dom som är anledningen till att jag blir sur och irriterad, det är bara dom där små sakerna som händer varje dag som kan vara lite irriterande som får allting att rinna över kanten.
Random Dikter
Åskan mullrar
Barnet springer
Bilen tutar
Kraschen ekar
Tystnad.
-
Ytan förblir stilla
Yxan förblir skinande
Nyckeln förblir liten
Syret förblir osynligt
-
Skratta, skutta, sjunga.
Leka, lysa, lyckas.
Skrika, springa, skrämmas.
Fly, flytta, flyga.
-
Du ska tala
Talet ska tystna
Tystnaden ska dränkas
Vattnet ska storma
Stormen ska skrika
Skriket ska dö
Döden ska regera
-
I skuggan av större och ståtliga ting.
Aldrig en chans att visa
din lysnade glittrande, silvriga yta,
då regnet sakta isar.
-
Skrapa med naglarna på din spegelbild.
Klös, riv och förstör.
Skrapa med naglarna på din spegelbild.
Den inte dig tillhör.
-
Jag vet vad som irrar i parken.
Jag vet vad som lurar i stan.
Jag vet vad som slumrar bland träden.
Jag vet, för det är jag.
Skrev dom här dikterna på svenskalektionen. Någon som kan gissa vad det var jag skulle skriva när jag skrev dom? Dom två sista är samma uppgift, och den är ganska svår att gissa, men dom andra kanske ni kan lyckas klura ut.
Vet att jag borde skriva på Flickan i Huset Bredvid, men jag har liksom fastnat. Så fort sommarlovet börjar ska jag försöka komma vidare, men ni får vänta tills dess.
This Is Kinda Creepy
You were on your way home when you died.
It was a car accident. Nothing particularly remarkable, but fatal nonetheless. You left behind a wife and two children. It was a painless death. The EMTs tried their best to save you, but to no avail. Your body was so utterly shattered you were better off, trust me.
And that’s when you met me.
“What… what happened?” You asked. “Where am I?”
“You died,” I said, matter-of-factly. No point in mincing words.
“There was a… a truck and it was skidding…”
“Yup,” I said.
“I… I died?”
“Yup. But don’t feel bad about it. Everyone dies,” I said.
You looked around. There was nothingness. Just you and me. “What is this place?” You asked. “Is this the afterlife?”
“More or less,” I said.
“Are you god?” You asked.
“Yup,” I replied. “I’m God.”
“My kids… my wife,” you said.
“What about them?”
“Will they be all right?”
“That’s what I like to see,” I said. “You just died and your main concern is for your family. That’s good stuff right there.”
You looked at me with fascination. To you, I didn’t look like God. I just looked like some man. Or possibly a woman. Some vague authority figure, maybe. More of a grammar school teacher than the almighty.
“Don’t worry,” I said. “They’ll be fine. Your kids will remember you as perfect in every way. They didn’t have time to grow contempt for you. Your wife will cry on the outside, but will be secretly relieved. To be fair, your marriage was falling apart. If it’s any consolation, she’ll feel very guilty for feeling relieved.”
“Oh,” you said. “So what happens now? Do I go to heaven or hell or something?”
“Neither,” I said. “You’ll be reincarnated.”
“Ah,” you said. “So the Hindus were right,”
“All religions are right in their own way,” I said. “Walk with me.”
You followed along as we strode through the void. “Where are we going?”
“Nowhere in particular,” I said. “It’s just nice to walk while we talk.”
“So what’s the point, then?” You asked. “When I get reborn, I’ll just be a blank slate, right? A baby. So all my experiences and everything I did in this life won’t matter.”
“Not so!” I said. “You have within you all the knowledge and experiences of all your past lives. You just don’t remember them right now.”
I stopped walking and took you by the shoulders. “Your soul is more magnificent, beautiful, and gigantic than you can possibly imagine. A human mind can only contain a tiny fraction of what you are. It’s like sticking your finger in a glass of water to see if it’s hot or cold. You put a tiny part of yourself into the vessel, and when you bring it back out, you’ve gained all the experiences it had.
“You’ve been in a human for the last 48 years, so you haven’t stretched out yet and felt the rest of your immense consciousness. If we hung out here for long enough, you’d start remembering everything. But there’s no point to doing that between each life.”
“How many times have I been reincarnated, then?”
“Oh lots. Lots and lots. An in to lots of different lives.” I said. “This time around, you’ll be a Chinese peasant girl in 540 AD.”
“Wait, what?” You stammered. “You’re sending me back in time?”
“Well, I guess technically. Time, as you know it, only exists in your universe. Things are different where I come from.”
“Where you come from?” You said.
“Oh sure,” I explained “I come from somewhere. Somewhere else. And there are others like me. I know you’ll want to know what it’s like there, but honestly you wouldn’t understand.”
“Oh,” you said, a little let down. “But wait. If I get reincarnated to other places in time, I could have interacted with myself at some point.”
“Sure. Happens all the time. And with both lives only aware of their own lifespan you don’t even know it’s happening.”
“So what’s the point of it all?”
“Seriously?” I asked. “Seriously? You’re asking me for the meaning of life? Isn’t that a little stereotypical?”
“Well it’s a reasonable question,” you persisted.
I looked you in the eye. “The meaning of life, the reason I made this whole universe, is for you to mature.”
“You mean mankind? You want us to mature?”
“No, just you. I made this whole universe for you. With each new life you grow and mature and become a larger and greater intellect.”
“Just me? What about everyone else?”
“There is no one else,” I said. “In this universe, there’s just you and me.”
You stared blankly at me. “But all the people on earth…”
“All you. Different incarnations of you.”
“Wait. I’m everyone!?”
“Now you’re getting it,” I said, with a congratulatory slap on the back.
“I’m every human being who ever lived?”
“Or who will ever live, yes.”
“I’m Abraham Lincoln?”
“And you’re John Wilkes Booth, too,” I added.
“I’m Hitler?” You said, appalled.
“And you’re the millions he killed.”
“I’m Jesus?”
“And you’re everyone who followed him.”
You fell silent.
“Every time you victimized someone,” I said, “you were victimizing yourself. Every act of kindness you’ve done, you’ve done to yourself. Every happy and sad moment ever experienced by any human was, or will be, experienced by you.”
You thought for a long time.
“Why?” You asked me. “Why do all this?”
“Because someday, you will become like me. Because that’s what you are. You’re one of my kind. You’re my child.”
“Whoa,” you said, incredulous. “You mean I’m a god?”
“No. Not yet. You’re a fetus. You’re still growing. Once you’ve lived every human life throughout all time, you will have grown enough to be born.”
“So the whole universe,” you said, “it’s just…”
“An egg.” I answered. “Now it’s time for you to move on to your next life.”
And I sent you on your way.
Några små frågor
Så, frågorna är alltså:
- Vilka läser fortfarande den här bloggen?
- Vilka vill läsa fortsättningen på "Flickan i Huset Bredvid"?
- Vilka vill att jag ska sluta skriva på ovanstående för tillfället och lägga upp kortare texter? (och då lägga ut hela Flickan när jag är klar med den)
HAH, vad bra det gick för mig då xD
Okay Then
Hey, Ho, Let's Go!
Yes, jag mår bättre nu, om det bara är för tillfället eller om det faktiskt håller i sig vet jag inte, men förhoppningsvis stannar den trevliga känslan av glädje kvar hos mig en liten stund. Däremot har jag jävligt mycket att göra i skolan, massa prov som är på gång och läxor som strömmar in hela tiden. Trots det ska jag försöka mig på skrivandet igen, så håll tummarna så kanske det kommer ett nytt inlägg snart igen!
Kort Uppehåll
Flickan i Huset Bredvid - Något av en omstart
Tänker inte ta bort det ursprungliga första inlägget, men har gjort om så att prologen egentligen är början på kapitel ett och nu är det liksom i presens och inte imperfekt. Så ja.
Kapitel 1 - Del 1
Regnet smattrar mot mitt fönster. Första tecknet på att sommaren är över. Med en suck drar jag täcket över huvudet och blundar hårt. Försöker intala mig själv att det är okej att somna om. Tre sekunder senare ropar mamma irriterat. Fuck. Andra tecknet på att sommaren är över.
Trött masar jag mig ur sängen och vidare ut till badrummet. Stirrar på min spegelbild i några ögonblick. Mörka ringar syns tydligt under mina gröna ögon och en finne har brutit ut vid hårfästet. Jag petar lite kräm på finnen för att få den att försvinna - vilket inte hjälper alls - och tvättar mig lite snabbt. Drar fingrarna genom håret som står åt alla håll. Får duga. Ögonen orkar jag inte ens göra något åt.
Snabbt tillbaka till sovrummet. På med första bästa svarta jeans och en vit skjorta. Lite skrynklig, men vem fan bryr sig egentligen? Strumpor. Vart fan har jag lagt alla mina strumpor nu då?
En kvart senare slirar jag in i köket och brakar in i ett skåp. Får alla jävla kastruller att fara ut på golvet. Igen. Fan ta alla helveteshala golv...
"Dina strumpor är olikfärgade" säger Ricky uttråkat och bläddrar i morgontidningen.
"De är rena i alla fall" suckar jag och kravlar mig upp på fötter igen. Kastar tillbaka kastrullerna i skåpet.
Kylen är rensad. Ingen yoghurt, inget smör. En torr ostbit ligger ensam på nedre hyllan..
"Finns det inget annat?" Ricky nickar mot flingpaketet. "Ingen mjölk?" Han skakar på huvudet. Irriterat himlar jag med ögonen och tar ett övermoget äpple från fruktskålen innan jag skyndar mig ut i hallen. På med conversen och någon sorts jacka och så fort ut innan mamma hinner upptäcka att man inte ätit någon riktig frukost.
Jag drar upp dragkedjan på jackan och skuttar nerför trappan. Första skoldagen. Tredje tecknet på att sommaren är över.
Reflexmässigt kastar jag en blick mot grannhuset. Hoppas att dörren ska öppnas, att hon ska komma ut. Att jag ska kunna gå sju steg bakom henne hela vägen till skolan. Henne. Flickan i huset bredvid.
Hon flyttade in för sex år sen. I mitten av vårterminen i tvåan. Första gången jag såg henne satt hon på en gunga i trädgården, sparkade i gruset. La inte märke till mig. Jag stod och stirrade mellan plankorna i staketet hela eftermiddagen, men hon tittade inte upp en enda gång. Blickade ner i marken, dinglade ibland med benen. Jag tror hon grät.
När jag två dagar senare såg henne i skolan vågade jag inte ta kontakt. Faktum är att jag inte sagt ett ord till henne sen jag såg henne den där första dagen. Vi har gått i samma klass i sex år, fyra månader, tre veckor, en dag, tjugotre timmar och trettiofem minuter och jag har aldrig lyckats samla tillräckligt mycket mod för att gå fram till henne. Skulle förmodligen skrämma livet ur henne om jag gjorde det, hon har alltid verkar vara en av de blygare typerna.
Sex år, fyra månader, tre veckor, en dag, tjugotre timmar, trettiosex minuter och tio sekunder. Elva. Tolv. Fan jag är patetisk...
