Har varit på skrivardagar på Lidingö måndag/tisdag/onsdag. Tog några bilder och skrev  en massa saker som jag tänkte låta er ta del av ;)


För er som inte orkar läsa på bilden står det såhär:

Kylskåpspoesi
Om morgonen
fåglarnas sång gång på gång
men där stjärnorna lysa
hörs skogsduvans sång

Det skulle stå "hörs fåglarnas sång gång på gång", men jag tappade bort "hörs" lappen, så det blev inget med det. Detta kallas kylskåpspeosi. Typ.
Ni får ta del av lite fler dikter i det här inlägget, och sen kanske jag lägger upp en liten längre text också. Vi får se.

---

Teckningsdikt 1
Hon blundar, försvinner in i
drömmens värld. Stänger
ute verkligheten.
Låtsas, att problem inte finns.

Detta handlade typ om mig. Tror jag. Eller, en person ritade av en, och sen skulle man skriva en text till bilden som typ skulle handla om en själv.
Till den bilden skrev jag också den här:

Teckningsdikt 2
Hon blundar, låtsas att ingen
vet. Vet att ingen förstår.
Förstår att ingen ser.

---

Storm
Löven rasslar villt på marken.
Molnen far över himlen.
Flaggorna vajar, fåglarna skriker
Och jorden går under igen.

---

Över en trappa
Hissnande högt upp.
Fast kanske bara några meter.

Den här dikten var egentligen längre, men jag blev inte nöjd med forstättninge, och tyckte det här lät ganska bra för sig själv.

---

Klassrummet
En blonding tuggar tuggummi
En fjortis sms:ar
En glasögonprydd läser
En svarthårig sover
En blåögd målar naglarna
En rosaklädd skrattar
En randig skriver
En svart klottrar
En orangeahårig petar i näsan
En prickig biter på naglarna
En grönögd pratar
En förkyld snorar
En rutig fixar med håret
En brunett lyssnar på musik
En lärare skriker

Gjorde den här tillsammans med Rebecca, som också var där. Det handlar typ om ett klassrum eller något.

---

Månen var rund som...
Månen var rund som en apelsin
Med samma orangea färg.
Sprakande ljug mot den kolsvarta himlen.
Och månen var rund som en apelsin.

---

Han.
Hans hår var svart som lakrist
Hans ögon bruna som choklad
Han leende stelt
Hans ord falska
Och hans hjärta beskt av svek

---

Jag och Du.
Jag och Du. Vi
Han och Hon. Dom
Lic och Död
Dag och Natt
Lycka och Sorg
Ett tidlöst kretslopp

---

Mitt hjärta verker när du tittar bort.
Det gör ont när du ser på mig.
Men mitt hjärta verker när du tittar bort.
Din blick bränner mig.
Men mitt hjärta verker när du tittar bort.
Din närvaro dödar.
Men mitt hjärta verker när du tittar bort.

---

Döden med dig dela
Om du viskar mitt namn
från gravens mörka vrår
ska jag ge mitt liv
för att döden med dig dela.

Om din vackra vita duva
hälsar på mig en kväll
ska jag sluta andas
för att döden med dig dela.

Om du besöker mina drömmar
En ensam sommarnatt.
Om du lockar mig från livet
Ska du ensam döden ha.

---

Fiskmåsar
På vingar så vita som bomullsstuft
Flytande över ett hav gjort av luft
Flytande flygande svävande fri
Och en störtdykning följt av ett skri.

---

Snabba små fötter
Snabba små fötter
tramp tramp tramp
Rusar med vinden
stamp stamp stamp

---

Solljus
Glimmande glimmande
glimmande ljus.
Allt är vackrare
i solens ljus.

---

Moln
Ulliga gulliga
Precis som ett får.
Flygande svävande
Vita små moln.

---

Cigaretter
En här och en där
och ännu en där.
Dom tar över vår mark,
Hur blev det såhär?

Gula och vita och bruna ibland
Hur koma den nu dit?
Föll den från din hand?

Det här har väl egentligen ingenting med den här bloggen att göra. Känner mig bara lite freaked out, eftersom en massa okända personer kommenterar min blogg (inte den här. Min andra blogg) som om vi känt varandra i evigheter... Creepy actually.

Hjärtat bankar hårt. För hårt. En klump bildas i halsen, svettdroppar glittrar i handflatorna. I paniken snubblar jag över mina egna fötter, faller mot marken men är snabbt på benen igen. Mina knän skakar, hotar att svika mig, men jag pressar på, tvingar mina fötter att röra sig framåt. Gruset knastrar obehagligt under mig. Ljuset av en bils lyktor flimrar förbi, ger mig en halv hjärtatack.
Ljudet av springande steg bakom mig har försvunnit, tynat bort. Var min förföljare bara inbillning? Fanns mardrömmen bara i mitt huvud?
Den sista strimma ljus solen kan ge ifrån sig försvinner bakom horrisonten då jag inte har styrka nog kvar att fortsätta springa. De få gatlyktor som inte är krossade är sedan länge tända, sprider ett svagt och otrevligt ljus omkring sig. Och där ligger jag, mitt på trotoaren och andas tyngre än jag någonsin gjort förut. Om döden vill komma nu så tänker jag inte kämpa emot. Jag har sprungit nog. Mitt huvud dunkar i takt till mitt hjärta. En smak av blod sprider sig i munnen samtidigt som samma lukt når mina näsborrar. Svarta fläckar dansar framför mina ögon.
Jag trodde alltid att jag skulle se mitt liv passera i min hjärna sekunderna innan jag dog, men allt är bara svart. Jag kan inte tänka alls.
Mina ögon tittar, men jag uppfattar inte omgivningen. Mina öron lyssnar, men min hjärna kan inte koppla ljuden till dess ursprung. Allt är ett enda surr.
En obehaglig känsla kryper sig på. Stegen igen. Långsamma den här gången. Som om min förföljare redan vet att jag inte kommer kunna fly nu. Plötsligt är mitt sinne så klart. Jag ser de glansiga, svarta skorna som kommer emot mig, hör varenda gruskorn som flyttar sig under dem. Men jag har inte kraft till att vara rädd.
Mannen böjer sig ner, sätter sig på huk bredvid mig. Drar med ena handen bakom mitt huvud, för den sedan mot munnen. Han ler, tar ett fast tag om min haka och tvingar mig att se på honom.

Hjälp mig avsluta den tack.

Nu gråter jag bara, och det är så jävla skönt. Har hållit det inom mig så jävla länge nu, får en utskällning av mamma och med det skuldkänslor, och då börjar allt rinna. Bråkar som aldrig förr med min kompis, får reda på att hon ljugit för mig hela jävla tiden, att jag betyder 0 för henne, och då kommer ingenting. Hur fungerar mina tårkanaler egentligen?
Har försökt gråta åtminstone ända sedan skolavslutningen (kan ha varit tidigare, minns inte riktigt när det började), men det har inte gått. En liten tår har väl lyckats tränga sig fram, men inget mer. Fram tills nu. På grund av att jag vägrade följa med till träningen imorgon.
På ett sätt är det skönt. På ett annat vill jag bara försvinna, dö, gå upp i rök, inte finnas till. Jag behöver hjälp.

VAFAN ska jag fortsätta kämpa för vår vänskap om det ända du gör är att kämpa emot den!? Det tar bara på min energi, och den borde jag lägga på viktigare saker än dig, för du är fan inte värd den längre.

Dom betyder så jävla mycket mer än vad jag gör, eller hur? Trots att det är vi som hållit ihop längst, klarat oss igenom allt, BFF och all den där skiten, så är det dom som betyder mest? Det är JAG som lyssnat på allt, JAG som brytt mig, som frågat, som försökt att göra det bättre, ALLTID JAG! Och ändå betyder jag ingenting för dig? Eller i alla fall inte tillräckligt mycket för att inte haka upp sig på småsaker. Jag är så jävla less på att du klagar hela tiden. Försöker jag hjälpa dig är jag dum och "förstår ingenting". Om jag bara lyssnar och försöker bry mig så är jag dum och en dålig vän eftersom jag inte hjälper. Skiter jag i det och säger att du får prata med någon annan, för jag kan inte hjälpa dig är jag återigen dum, en dålig vän och förstår ingenting! Hur fan ska jag göra då? För jag betyder ju tydligen inte tillräckligt mycket för att du ska kunna acceptera mig för den jag är. Jag är ju inte tillräckligt värdefull för att få dig att må mindre dåligt. Jag är inte värd att leva för, eftersom du tydligen fortfarande tänker på att ta livet av dig varje dag. Ja, du sa att du inte tänkte så längre, men det är fan världens största lögn. Fattar du hur det känns för mig, att veta att du 1. inte vill leva längre, 2. inte ser mig som din bästa vän längre och 3. inte litar på mig! Vafan är jag helt jävla värdelös eller?

I gave everything I had and got nothing in return.

Del 3 Chris
Musiken tog över mig. Den dunkande melodin och orden som skrek ut i mina öron var det enda som fanns. Jag orkade inte bry mig om ifall någon hörde mig sjunga överdrivet, eller ifall jag gick ner i sjön eller in i ett träd. Varför skulle det vara en sådan stor katarstrof om det hände? Ett, jag kände inte ens någon som kunde befinna sig i närheten och höra hur förfärligt jag sjöng, och jag skulle definitivt inte träffa någon av dom någonsin igen. Två, det är faktiskt inte särskilt jobbigt att få lite vatten på sig. Ingen har någonsin dött av att ha blivit lite blöt. Om man inte druknar förstås... men ofta man druknar av att få vatten över foten? Tre, smärtan av att dunka huvudet i något kunde inte vara värre en en baksmälla, och sådana klarade jag mig igenom varannan dag.

Jag tänkte på gårdagen. Kanske inte borde druckit den där sista ölen. Kanske inte borde druckit de sista tjugo ölen. Om pappa visste hur jag levde mitt liv, vad jag slösade bort mina pengar på, skulle till och med han se mig som en skam för familjenamnet. Pappa som ändå alltid förlåtit alla mina synder. Den man som litade mest på mig. Jag knep ihop ögonen hårdare, sjöng högre samtidigt som jag höjde volymen. Det var därför jag lyssnade på musik, för att slippa tänka. Och kanske var det just därför - att jag inte tänkte - som allt hände. Ena sekunde gick jag där, utan att tänka, huvudet som ett stort svart hål. Andra sekunde stod jag stilla, med öppna ögon och utan att sjunga, med hennes hand hårt tryckt i min och hennes skrämda ansiktsutryck vänd upp mot mig. Jag harklade mig besvärat. Det var första gången jag stod så nära en tjej jag inte planerade att ha sex med inom de närmaste timmarna.
"Förlåt" stammade hon och gjorde sig fri, tog ett par steg bakåt. "Förlåt, jag menade inte att... förlåt, det var verkligen inte meningen! Förlåt"
"Sluta be om ursäkt, du snubblade, kan hända vem som helst. Gjorde du illa dig?"
Hon skakade på huvudet. "Nej" viskade hon och rodnaden på hennes kinder lättade lite. "Nej, det gick bra, tack."
"Chris" sa jag och räckte fram handen för att skaka hennes.
"Kathleen" Hon tog min hand och kramade den lätt.
Hennes hand var sval och jag kunde inte hindra ett leende från att sprida sig i mitt ansikte.
"Coolt" sa jag och hon nickade osäkert, som om hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig.
"Vad lyssnade du på?" frågade hon tyst och jag kvävde ett skratt. Nog måste hon ha hört vad jag lyssnade på, såg högt som jag sjöng innan hon ramlade över mig.
"Jag tror inte du skulle veta vilka som sjöng." svarade jag snabbt och hon höjde frågande på ögonbrynen.
"Jasså?" svarade hon. "Du tror inte det?"
"Nej, du ser inte ut som någon som skulle lyssna på sådan musik" Vid min förklaring skakade hon på huvudet och mumlade något jag inte kunde höra. En något pinsam tystnad lade sig i luften mellan oss och jag försökte panikslaget komma på något att säga.
"Så... öhm... Kathy..."
"Mitt namn är..."
"... Kathleen, jag vet. Kathy är kortare, och lättare att säga" sa jag och hon log artigt, nickade. "Fan jag är vrålhungrig" sa jag och hon såg något chockad ut, vilket fick mig att vilja skratta igen. "Hängeru med och äter?"

I efterhand undrade jag ifall hon följde med mig av ren vilja eller bara för att vara artig. Kanske var hon rädd för mig, trodde att jag skulle skjuta ner henne ifall hon inte följde med mig. I början var hon i alla fall stel, sa inte mycket. När jag ställde en fråga var hennes svar så korta som möjligt, och ofta bara "ja" eller "nej" ifall det gick. Snart slutade jag försöka ta reda på vem hon var, pratade mer om mig själv. Tillslut verkade hon helt avslappnad, som om hon bara var ute och åt middag med en gammal vän. Hon rörde sig mer fritt, tänkte mindre, pratade mer. Tills hon fick syn på väggklockan.
"Jag måste hem" sa hon och hoppade upp från stolen, likblek i ansiktet.
"Va? Redan?"
"Klockan är tio. Pappa kommer döda mig!"
"När skulle du vara hemma då?" frågade jag medan skuldkänslorna kröp sig på. Det här var ju helt sjukt! Jag hade aldrig någonsin fått skuldkänslor för någonting! Jag fick unga tjejer att hamna i trubbel dagligen, krossade hjärtan nattligen och hade aldrig brytt mig om någonting annat än mig själv. Och så kommer denna lilla prinsessa och förstör allt. Jag hade kunnat leva hela mitt liv utan att känna något.
"Halv åtta" mumlade hon och skyndade sig mot utgången. Jag följde efter henne, fast besluten att träffa henne igen.
"Stränga föräldrar" muttrade jag och hon suckade.
"Tack. För allt." sa hon och log snabbt, började snabbt ta sig bort mot parken igen.
"Men hallå! Vänta! Hurfan hade du tänkt att jag skulle hitta dig igen då?" ropade jag efter henne och hon vände sig om, log stort mot mig. Det mest innerliga leende som någonsin riktats mot mig.
"Canes. 78 053." skrattade hon. Hon måste ha sagt något mer, hennes läppar rörde i alla fall på sig, men ljudet av en motorcykel som rusade förbi dränkte hennes röst och sedan var hon försvunnen. Fint. Nu skulle jag aldrig träffa henne igen. Någonsin. Precis fint.

But I can't help but feeling it's still true.

Om du så gärna vill vara sur, så var det. Jag tänker fan inte försöka göra dig glad igen. Någonsin. För då är jag bara jobbig, eller hur? Och när jag frågar varför du är ledsen/sur/arg, då är jag också bara jobbig, visst? Påträngande. Lägger mig i saker som jag inte har något att göra med. Och jag förstår ju ändå ingenting, för jag har det ju så bra, med vänner och folk att vara med och allt det där. Jag är så jävla lycklig, eller hur? FUCK YOU!