jag har kommit fram till vilken novell jag ska skicka in. Och jag har kommit rätt långt på den ändå. Behöver bara lite hjälp med hur jag ska fortsätta :) Så... ja, hjälp tack?

Klockan var tretton minuter över fem på morgonen. Vågorna kluckade mot strandkanten och ett fåtal snöhögar låg fortfarande utspridda runt klipporna. Det var i början på mars och mörkret låg fortfarande som en tjock svart filt över ön. Belysningen månen delade med sig av var skum och obehaglig.
Jag gick över stenarna, såg ut över det stilla havet. Allt var så tyst, så fridfullt. Inte ett ljud störde den lugna morgonen, endast vattnet jämna slag då det slog mot klipporna undar bryggan och bröts i en miljon små vattendroppar. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp en sten, kastade den ut mot horisonten. Långt där borta skymtade en motorbåt. En fiskmås skränade hemskt. En tyst suck lämnade mina läppar och jag satte mig ner på en bänk. Kylan bet i mina kinder och jag huttrade till. Jag kanske borde ha tagit på mig den där extra tröjan i alla fall.
Vinden tilltog, vågorna blev större, kluckade inte lika vackert längre. Mörkret blev tätare, månens spöklika belysning försvna. Jag tittade upp mot skyn och märkte att moln nu hindrade något ljus från himlen ta sig ner till marken. Snöflingor började falla ner från skyn, färgade mitt svarta hår vitt.
Det slutade snöa ganska snart, och jag satt kvar där. Stirrade ut över vattnet. Såg på då solen steg bakom horisonten. Undrade om mamma vaknat än. Ifall hon undrade var jag höll hus. Troligtvis inte. Inte efter bråket igår. Jag hade nog aldrig sett henne så arg tidigare. Förmodligen trodde hon väl att jag fortfarande sov. Klockan var ju trots allt bara sju på morgonen. En lördagmorgon. Jag suckade tyst och reste mig från bänken.
Lukten av saltvatten slog emot mig så fort jag satt min fot på den förmultnande bryggan. Plankorna knakade, hotade att vika sig under min tyngd. Men jag fortsatte gå utåt, tills jag kommit så långt som det gick. Vattnet skummade hotfullt.
Jag satte mig ner på kanten, dinglade lite med benen. Funderade. Tusen frågor, inga svar. Irriterat rensade jag bort alla frågor, struntade i alla svar. Försökte inte tänka. Stirrade ner i vattnet. Svart. Hela vägen ner svart. Ända ner till botten. Förutom lite vitt skum på topparna av vågorna som sträckte sig efter mina fötter. Fler frågor dök upp i huvudet, fler frågor utan svar.
- Varför gör du det här? hörde jag min egen röst säga. Fint, jag hade börjat prata med mig själv också. Perfekt. Vänder jag tillbaka nu skulle jag verkligen sättas på psykhem.