FÖRORD

La upp den här på en annan sida också, och då failade rubriken, så jag blev lite irriterad på mig själv då man inte heller kan ändra det... Skrev EN piano istälelt för ETT piano. Nu stör jag mig otroligt mycket på det. Ååh.
I alla fall, historien kommer nog vara ganska lik Romeo och Julia. Har inte läst/sett den, så jag är inte helt säker på hur den går till, men man hör ju otroligt mycket om den, så jag vet ganska mycket the basic story. Den här kommer inte vara riktigt så, utan lite mer modernare och ja... ni kommer nog se massa skillnader. Egentligen är den här historien inte alls inspirerad av Romeo och Julia, men efter att jag börjat komma på handlingen så blev den ganska lik i grund och botten. Förbjuden kärlek och allt det där. You get it. Rebecka har hjälpt mig med den, då det först och främst skulle vara en pjäs. Det verkar som om vi inte kommer bli klara med pjäsen, så jag gör om det till en berättelse. Orden är mina, och vissa delar av handlingen är helt och hållet mina också. Men från början var det jag och Rebecka som kom på den. Hm... var det något mer jag ville säga? Nej, jag tror inte det. Hoppas ni gillar den. Skulle bli otroligt glad om ni kommenterade och berättade vad ni tyckte. Var ärliga i så fall, är den kass, skriv det. Stör ni er på något, skriv det. Hittar ni stavfel, skriv det. Jag tar inte illa upp. TACK!

---

Del 1 - Kathleen.
Hans isblå ögon sa tydligt att han inte tänkte ge med sig. Hur mycket jag än tjatade skulle han aldrig låta mig gå. Ändå gav jag inte upp. Kanske kanske kanske fanns det lite hopp i alla fall.
"Men snälla? Snälla snälla snälla?"
"Nej. Parken är en farlig plats där många alkoholpåverkade män fördriver sin tid med att sitta på bänkar och betrakta unga flickor! Och det är definitivt inte en plats där en ung dam som du ska spendera din lediga tid!"
"Men det är inte farligt under dagtid pappa. De alkoholpåverkade kommer framåt kvällen." mumlade jag tyst och tittade upp på honom med stora ögon. Försökte se så oskyldig ut som möjligt.
"Hrm... ja, jo men... ja" muttrade han och rynkade pannan. Säkerheten i hans ögon vacklade lite. "Ja, okej då. Men du måste vara hemma innan solen går ned!"
"Förstås!" sa jag, något för fort och log stort mot honom. Om inte mamma hade varit i närheten hade jag fått hela min vilja igenom.
"Men George, tänk dig för! Det är mitt i sommaren, solen går inte ner förrän vid midnatt!" löd hennes gälla röst, och den lilla rynkan i pappas panna dök upp igen.
"Var hemma senast halv åtta" sa han och jag öppnade munnen för att protestera, men han hann före. "Inga men. Halv åtta och inte senare!"
Jag nickade kort och smet ut genom dörren. Det var ingen ide att säga emot längre. Han hade bestämt sig, och hade dessutom mamma på sin sida. Inget kunde rubba honom.
Antingen berodde deras stränga regler på deras behov av att vara "överklass". Eller så förstod de fortfarande inte att jag faktiskt snart var vuxen, och inte längre ett litet barn. Jag kunde ta hand om mig själv, behövde inte deras tider att hålla mig efter. Tyst förbannade jag föräldrars egenskaper att alltid oroa sig för sina ungar. Samtidigt, långt inom mig, visste jag att det inte var på grund av min säkerhet som de oroade sig. Allt handlade om rykte. Det var det första jag hade fått lära mig. Inget i världen är viktigare än gott rykte. Det var allt som betydde något. Med acceptabelt rykte och rätt vänner kom man som längst i livet, utan var man fast i de dåliga kretsarna, utan möjlighet att ta sig upp. Där fanns skillnaden mellan de bra och dåliga kretsarna. Var man uppe på toppen kunde ett litet snedsteg få en att rasa till botten och när man väl hamnat där nere, fanns det ingen stege upp. Man är född till sitt liv. Antingen vill Gud att man ska leva i lycka och rikedom, eller så har han förbannat en.
Jag var född i högre kretsar, men jag dör i de lägsta. Allt hänger på våra val.