Det eviga klinkandet från ett piano.
Del 2 - Kathleen
En svag doft av kaprifol hade redan börjat sprida sig runt kvarteren. Fåglarna kvittrade lyckligt. Smaken av sommar vilade på min tunga då jag andades in the varma luften.
En svag bris svepte om mig då jag rundade ett hörn, försökte ruffsa om mitt hår. Ett leende växte fram på mina läppar. Vad var det för mening med att grubbla över föräldrar oändliga oro? Varför bry sig om ett dumt rykte när man kunde vara fri i försommarkvällens idyll?
Gräset kittlade mjukt mina tår då jag lät fötterna glida ur de vita ballerinaskorna och själva treva sig fram längst marken. Långsamt gick jag genom parken, drog in varje doft, varje känsla, varje ljud och sparade det i en liten låda inom mig. Jag ville behålla den här kvällen, förvara den någonstans och ta fram den en regnig och mörk höstkväll, då alla möjligheter att få komma ut var som bortblåsta.
Det var som gott som tomt i parken. Inga pensionärer satt på bänkarna, inget ungt par promenerade hand i hand längst grusgången som slingrade sig igenom parken mellan gräsmattor och buskar. Och framför allt fanns där inga äldre gubbar med spritflaskor i händerna. Jag var ensam.
Grusgångens småstenar var fortfarande för vassa för mina små fötter, så jag höll mig till gräsmattan. Solen klättrade längre ner på himlen, men det skulle fortfarande dröja länge innan mörkret föll över staden. Jag försäkrade mig om att jag inte behövde styra stegen hemmåt innan jag trippade ner mot sjön. Väl där nere tog jag på mig skorna igen och började gå längst med vattnet. Längra fram på vägen kom en ung man gåendes. Han var annorlunda mot de få män jag brukade umgås med, och hans vågade klädsel fascinerade mig. Tajta, svarta och några slitna jeans, ett nitskärp till det och en utstickande ljust grön tröja, som jag var säker på skulle lysa i mörkret. Hans svarta hår såg ut att skimra i blått då solen lyste på det. Mannens ögon var slutna, och ljudet av hans röst nådde mig då han högt, gällt och så falskt att det endast kunde vara medvetet sjöng med till musiken som strömmade in i hans öron genom ett par vita hörlurar.
"Don't believe what they say, we're dead flies in the summertime! They leave us all behind, with duck tape scars on my honey! They don't like who you are. You won't like where we'll go. Brother protect me know, with blood they wash in the money!"
Jag fnissade tyst för mig själv då han kom närmare och fortsatte sjunga. "You don't believe in God, I don't believe in luck. They don't believe in us, but I believe we're the enemy!" Var han medveten om att han sjöng högt? "Right now I'm sick down from the bones to the other side" Gruset knastrade under mina fötter. För varje ord han sjöng kom jag närmare. "Red-mob, we insects hide. King rat on the streets in another life" Han kunde inte vara medveten om att jag gick bara några meter ifrån honom. Då hade han troligtvis slutat sjunga. Förhoppningsvis slutat sjunga. "They laugh we don't think it's funny!" Jag trampade fel. Redan innan jag satt ner foten kände jag det. En något större sten under min fot rullade iväg från mig, jag tappade balansen. Föll föll föll. "If what you are, is just what you own, what have you become..." Det gick för fort. Jag ville stanna tiden, sakta ner den, vad som helst. I min panik slutade jag tänka, det fanns inte tid för det. Reflexmässigt sträkte jag ut händerna för att ta emot mig. Jag skulle ramla på honom. Jag skulle ramla på denna vackra främling som inte gjort mig något ont! "When they take from you, almost everything!" Där. Pang bom krasch. Det kunde ha varit värre, men i det ögonblicket var det det värsta som kunde hända. Jag hade fått tag i hans hand, fortsatt ramla. Om han inte varit obehagligt stark hade vi både ramlat. Men nu var han det, och han lyckades dra upp mig innan jag drog ner honom. Det var början på helvetet.
My Chemical Romance – DESTROYA
En svag doft av kaprifol hade redan börjat sprida sig runt kvarteren. Fåglarna kvittrade lyckligt. Smaken av sommar vilade på min tunga då jag andades in the varma luften.
En svag bris svepte om mig då jag rundade ett hörn, försökte ruffsa om mitt hår. Ett leende växte fram på mina läppar. Vad var det för mening med att grubbla över föräldrar oändliga oro? Varför bry sig om ett dumt rykte när man kunde vara fri i försommarkvällens idyll?
Gräset kittlade mjukt mina tår då jag lät fötterna glida ur de vita ballerinaskorna och själva treva sig fram längst marken. Långsamt gick jag genom parken, drog in varje doft, varje känsla, varje ljud och sparade det i en liten låda inom mig. Jag ville behålla den här kvällen, förvara den någonstans och ta fram den en regnig och mörk höstkväll, då alla möjligheter att få komma ut var som bortblåsta.
Det var som gott som tomt i parken. Inga pensionärer satt på bänkarna, inget ungt par promenerade hand i hand längst grusgången som slingrade sig igenom parken mellan gräsmattor och buskar. Och framför allt fanns där inga äldre gubbar med spritflaskor i händerna. Jag var ensam.
Grusgångens småstenar var fortfarande för vassa för mina små fötter, så jag höll mig till gräsmattan. Solen klättrade längre ner på himlen, men det skulle fortfarande dröja länge innan mörkret föll över staden. Jag försäkrade mig om att jag inte behövde styra stegen hemmåt innan jag trippade ner mot sjön. Väl där nere tog jag på mig skorna igen och började gå längst med vattnet. Längra fram på vägen kom en ung man gåendes. Han var annorlunda mot de få män jag brukade umgås med, och hans vågade klädsel fascinerade mig. Tajta, svarta och några slitna jeans, ett nitskärp till det och en utstickande ljust grön tröja, som jag var säker på skulle lysa i mörkret. Hans svarta hår såg ut att skimra i blått då solen lyste på det. Mannens ögon var slutna, och ljudet av hans röst nådde mig då han högt, gällt och så falskt att det endast kunde vara medvetet sjöng med till musiken som strömmade in i hans öron genom ett par vita hörlurar.
"Don't believe what they say, we're dead flies in the summertime! They leave us all behind, with duck tape scars on my honey! They don't like who you are. You won't like where we'll go. Brother protect me know, with blood they wash in the money!"
Jag fnissade tyst för mig själv då han kom närmare och fortsatte sjunga. "You don't believe in God, I don't believe in luck. They don't believe in us, but I believe we're the enemy!" Var han medveten om att han sjöng högt? "Right now I'm sick down from the bones to the other side" Gruset knastrade under mina fötter. För varje ord han sjöng kom jag närmare. "Red-mob, we insects hide. King rat on the streets in another life" Han kunde inte vara medveten om att jag gick bara några meter ifrån honom. Då hade han troligtvis slutat sjunga. Förhoppningsvis slutat sjunga. "They laugh we don't think it's funny!" Jag trampade fel. Redan innan jag satt ner foten kände jag det. En något större sten under min fot rullade iväg från mig, jag tappade balansen. Föll föll föll. "If what you are, is just what you own, what have you become..." Det gick för fort. Jag ville stanna tiden, sakta ner den, vad som helst. I min panik slutade jag tänka, det fanns inte tid för det. Reflexmässigt sträkte jag ut händerna för att ta emot mig. Jag skulle ramla på honom. Jag skulle ramla på denna vackra främling som inte gjort mig något ont! "When they take from you, almost everything!" Där. Pang bom krasch. Det kunde ha varit värre, men i det ögonblicket var det det värsta som kunde hända. Jag hade fått tag i hans hand, fortsatt ramla. Om han inte varit obehagligt stark hade vi både ramlat. Men nu var han det, och han lyckades dra upp mig innan jag drog ner honom. Det var början på helvetet.
My Chemical Romance – DESTROYA
Det eviga klinkandet från ett piano.
FÖRORD
La upp den här på en annan sida också, och då failade rubriken, så jag blev lite irriterad på mig själv då man inte heller kan ändra det... Skrev EN piano istälelt för ETT piano. Nu stör jag mig otroligt mycket på det. Ååh.
I alla fall, historien kommer nog vara ganska lik Romeo och Julia. Har inte läst/sett den, så jag är inte helt säker på hur den går till, men man hör ju otroligt mycket om den, så jag vet ganska mycket the basic story. Den här kommer inte vara riktigt så, utan lite mer modernare och ja... ni kommer nog se massa skillnader. Egentligen är den här historien inte alls inspirerad av Romeo och Julia, men efter att jag börjat komma på handlingen så blev den ganska lik i grund och botten. Förbjuden kärlek och allt det där. You get it. Rebecka har hjälpt mig med den, då det först och främst skulle vara en pjäs. Det verkar som om vi inte kommer bli klara med pjäsen, så jag gör om det till en berättelse. Orden är mina, och vissa delar av handlingen är helt och hållet mina också. Men från början var det jag och Rebecka som kom på den. Hm... var det något mer jag ville säga? Nej, jag tror inte det. Hoppas ni gillar den. Skulle bli otroligt glad om ni kommenterade och berättade vad ni tyckte. Var ärliga i så fall, är den kass, skriv det. Stör ni er på något, skriv det. Hittar ni stavfel, skriv det. Jag tar inte illa upp. TACK!
La upp den här på en annan sida också, och då failade rubriken, så jag blev lite irriterad på mig själv då man inte heller kan ändra det... Skrev EN piano istälelt för ETT piano. Nu stör jag mig otroligt mycket på det. Ååh.
I alla fall, historien kommer nog vara ganska lik Romeo och Julia. Har inte läst/sett den, så jag är inte helt säker på hur den går till, men man hör ju otroligt mycket om den, så jag vet ganska mycket the basic story. Den här kommer inte vara riktigt så, utan lite mer modernare och ja... ni kommer nog se massa skillnader. Egentligen är den här historien inte alls inspirerad av Romeo och Julia, men efter att jag börjat komma på handlingen så blev den ganska lik i grund och botten. Förbjuden kärlek och allt det där. You get it. Rebecka har hjälpt mig med den, då det först och främst skulle vara en pjäs. Det verkar som om vi inte kommer bli klara med pjäsen, så jag gör om det till en berättelse. Orden är mina, och vissa delar av handlingen är helt och hållet mina också. Men från början var det jag och Rebecka som kom på den. Hm... var det något mer jag ville säga? Nej, jag tror inte det. Hoppas ni gillar den. Skulle bli otroligt glad om ni kommenterade och berättade vad ni tyckte. Var ärliga i så fall, är den kass, skriv det. Stör ni er på något, skriv det. Hittar ni stavfel, skriv det. Jag tar inte illa upp. TACK!
Del 1 - Kathleen.
Hans isblå ögon sa tydligt att han inte tänkte ge med sig. Hur mycket jag än tjatade skulle han aldrig låta mig gå. Ändå gav jag inte upp. Kanske kanske kanske fanns det lite hopp i alla fall.
"Men snälla? Snälla snälla snälla?"
"Nej. Parken är en farlig plats där många alkoholpåverkade män fördriver sin tid med att sitta på bänkar och betrakta unga flickor! Och det är definitivt inte en plats där en ung dam som du ska spendera din lediga tid!"
"Men det är inte farligt under dagtid pappa. De alkoholpåverkade kommer framåt kvällen." mumlade jag tyst och tittade upp på honom med stora ögon. Försökte se så oskyldig ut som möjligt.
"Hrm... ja, jo men... ja" muttrade han och rynkade pannan. Säkerheten i hans ögon vacklade lite. "Ja, okej då. Men du måste vara hemma innan solen går ned!"
"Förstås!" sa jag, något för fort och log stort mot honom. Om inte mamma hade varit i närheten hade jag fått hela min vilja igenom.
"Men George, tänk dig för! Det är mitt i sommaren, solen går inte ner förrän vid midnatt!" löd hennes gälla röst, och den lilla rynkan i pappas panna dök upp igen.
"Var hemma senast halv åtta" sa han och jag öppnade munnen för att protestera, men han hann före. "Inga men. Halv åtta och inte senare!"
Jag nickade kort och smet ut genom dörren. Det var ingen ide att säga emot längre. Han hade bestämt sig, och hade dessutom mamma på sin sida. Inget kunde rubba honom.
Antingen berodde deras stränga regler på deras behov av att vara "överklass". Eller så förstod de fortfarande inte att jag faktiskt snart var vuxen, och inte längre ett litet barn. Jag kunde ta hand om mig själv, behövde inte deras tider att hålla mig efter. Tyst förbannade jag föräldrars egenskaper att alltid oroa sig för sina ungar. Samtidigt, långt inom mig, visste jag att det inte var på grund av min säkerhet som de oroade sig. Allt handlade om rykte. Det var det första jag hade fått lära mig. Inget i världen är viktigare än gott rykte. Det var allt som betydde något. Med acceptabelt rykte och rätt vänner kom man som längst i livet, utan var man fast i de dåliga kretsarna, utan möjlighet att ta sig upp. Där fanns skillnaden mellan de bra och dåliga kretsarna. Var man uppe på toppen kunde ett litet snedsteg få en att rasa till botten och när man väl hamnat där nere, fanns det ingen stege upp. Man är född till sitt liv. Antingen vill Gud att man ska leva i lycka och rikedom, eller så har han förbannat en.
Jag var född i högre kretsar, men jag dör i de lägsta. Allt hänger på våra val.
Ingen rubrik i världen kan beskriva mina känslor just nu
Jag vet inte vad jag ska skriva. Vet inte HUR jag ska skriva. Hela mitt liv har trasslat ihop sig, skapat stora onödiga frågetecken och kaos i min hjärna. Mina tankar ligger huller om buller, på så sätt att jag inte kan komma åt dom. Jag förstår inte mig själv längre, och det gör det så mycket svårare att förstå andra. Jag saknar skrivandet. Att kunna sätta sig ner och bara låta fingrarna svepa över tangenterna, skapa texter utan att behöva tänka, eftersom allt redan fanns där. Jag har tappat det, och tidigare har jag trott att det är bristen på inspiration som hindrar mig från att skriva ner mina tankar på papper/dator. Men det verkar inte rimligt, för inspirationen finns där, orden fins där, texterna finns där. Allt finns där, i min omskakade hjärna. Men jag får inte ut det, för jag måste reda ut mina egna problem innan jag skapar nya åt mina karaktärer. Jag måste reda ut oredan i min hjärna. Jag måste ta tillbaka mina tankar.
Jag känner igen mig så jävla mycket i dig. Alla ord du säger, skriver, formar, skapar, allt är som om någon har gått in i min kropp och serverat mig dom meningar som jag inte själv hittar, som beskriver mina känslor och tankar på det sätt jag inte kan. Typ.
Om du dör...
Jag brukade säga att om du hoppade, tog det sista lilla steget, begick självmord, då skulle jag också dö. Då skulle jag också hoppa, ta det sista lilla steget. Begå självmord. Jag har ändrat mig. Om du dör, så ska jag fortsätta leva. Min kropp ska fortsätta vandra denna jord. Jag ska leva mitt liv ut. Bara för dig.
Att ha förlorat någon man har kvar
Har ni någon gång förlorat en vän? Nej, inte som att en vän har dött, mer att hon har... hon har förändrats. För varje sekund som går försvinner hon längre bort ifrån dig. Hon låter andra ta din plats. Det du en gång gjorde för henne gör nu någon annan mycket bättre. Orden du brukade säga henne som brukade få henne att gråta av lycka har bytts ut mot någon annans ord. Starkare ord, som betyder mer.
Jag har förlorat en vän. Nej, hon har inte dött. Och hon finns fortfarande kvar i mitt liv. Men jag betyder inte längre något för henne. Jag är den hon pratar med när ingen annan har tid. Jag är den hon skrattar med när alla andra är borta. Men när alla andra är där, när alla andra har tid, då finns jag inte för henne. Då glöms jag bort.
Vänner är som gosedjur. Kramar vi dom för hårt slits dom ut. Kramar vi dom inte alls suddas dom ut, samlar damm, rensas bort. Gamla gosedjur går sönder, blir gråa och tappar färg. Gamla gosedjur kastas bort, precis som alla dom nya, som aldrig får någon kram. Alla gosedjur kastas bort till slut. Det är den där lilla stunden, då gosedjuren är som allra nyast, eller innan dom slits ut, som är vänskapens levnad.
Jag är ett gammalt slitet gosedjur. Eller kanske är jag ett alldeles nytt som inte betyder tillräckligt mycket för att behållas.
Jag har förlorat dig.
Jag har förlorat en vän. Nej, hon har inte dött. Och hon finns fortfarande kvar i mitt liv. Men jag betyder inte längre något för henne. Jag är den hon pratar med när ingen annan har tid. Jag är den hon skrattar med när alla andra är borta. Men när alla andra är där, när alla andra har tid, då finns jag inte för henne. Då glöms jag bort.
Vänner är som gosedjur. Kramar vi dom för hårt slits dom ut. Kramar vi dom inte alls suddas dom ut, samlar damm, rensas bort. Gamla gosedjur går sönder, blir gråa och tappar färg. Gamla gosedjur kastas bort, precis som alla dom nya, som aldrig får någon kram. Alla gosedjur kastas bort till slut. Det är den där lilla stunden, då gosedjuren är som allra nyast, eller innan dom slits ut, som är vänskapens levnad.
Jag är ett gammalt slitet gosedjur. Eller kanske är jag ett alldeles nytt som inte betyder tillräckligt mycket för att behållas.
Jag har förlorat dig.
Vill så gärna vara den jag är
Jag önskar att jag vågade vara mig själv, att jag inte reflekterade alla runt omkring mig. Jag är dom, inte mig.
Mina viljor är så många, men så otroligt svaga. Jag vågar inte genomföra en enda av dom, rädd för vad folk runt omkring mig ska tro. Jag vill färga håret svart, skaffa snedlugg och klä mig i kläder JAG tycker om. Jag vill kunna säga emot dom som trampar ner mig, jag vill kunna vara ensam utan att känna mig som ett missbildat freak. Jag vill känna mig oberoende av alla, men fortfarande kunna hålla folk nära hjärtat. Jag vill kunna välja själv vilka jag är med och inte alltid tänka på hur alla andra känner och tycker. Jag vill kunna vara mig.
Åh, nu blev inlägget säkert helt jätteförvirrat.
Kan man låta bli att förlåta?
Vänner bråkar, förlåter och bråkar igen. Detta upprepas åtaliga gånger, men förlåtet tas emot varje gång trots att man vet att allt fortsätter i samma banor. Går det att låta bli att bråka? Kan man låta bli att förlåta? Om det är någon man bryr sig om, som man älskar, men som man inte fungerar ihop med, hur gör man då? Om man ständigt bråkar, ständigt förlåter och ständigt rör sig i samma mönster hela tiden, vad ska man göra om man plötsligt inser att man faktiskt inte vill vara kompisar längre?
Jag har tappat mig själv.
Jag har tappat mig själv.
Even Though They Weren't So Great
Blogg Esse Hatar Mig
Det här har ingenting med den här bloggen att göra, bara att jag inte har någon annan blogg att skriva på efter som min blogg #1 har fukkat upp sig, inga inlägg visas på den bloggen som ni kanske kan se och min blogg #2 inte vill visa mina senaste inlägg som jag publicerat idag. Problem va? Ja, så om det är NÅGON som läser min blogg #1 (som ni kan gå in på om ni klickar på det första blogg #1) så vet ni det. Typ.
Blink Back To Let Me Know
I Know They'll Never Win
I'm Exactly Where You'd Like Me
Flowers That Laugh
Flowers that laugh
are like an innocent child.
Stars smile
as the moon cry.
The sun is our mother
the rain is our joy.
And flowers that laugh
gets crushed by a boy.
are like an innocent child.
Stars smile
as the moon cry.
The sun is our mother
the rain is our joy.
And flowers that laugh
gets crushed by a boy.
I Know I'm Ready To Go
I Miss You More Than Anything
Misslyckad
Jag gör allt för att vara bra, för att göra rätt, för att lyckas. Jag gör allt för att ni ska tycka om mig, och det får bara motsatt värkan.
Allt jag gör jämnförs med allt hon gör. Inget jag gör är lika perfekt som det hon gör.
Ni förstår inte. Ni kan inte höra tankarna som rör sig innanför mitt ansikte. Ni kan inte se tårarna jag fäller då ni tror jag sover. Ni kan inte veta vilka sår ni river upp då ni tittar nedlåtande på mig, tillrättavisar mig när jag uttrycker mina känslor och åsikter i ord. Säger att det är fel. Att jag måste känna lite empati, kunna förstå hur andra känner när jag säger sådär. Men ni kan inte själva förstå, vilka skuldkänslor ni ger mig när ni säger att hon tar illa upp.
Allt jag gör jämnförs med allt hon gör. Inget jag gör är lika perfekt som det hon gör.
Ni förstår inte. Ni kan inte höra tankarna som rör sig innanför mitt ansikte. Ni kan inte se tårarna jag fäller då ni tror jag sover. Ni kan inte veta vilka sår ni river upp då ni tittar nedlåtande på mig, tillrättavisar mig när jag uttrycker mina känslor och åsikter i ord. Säger att det är fel. Att jag måste känna lite empati, kunna förstå hur andra känner när jag säger sådär. Men ni kan inte själva förstå, vilka skuldkänslor ni ger mig när ni säger att hon tar illa upp.
