Jag har ingen egen vilja, har ingenting att säga till om. Ber ni mig ta en promenad, tar jag en promenad. Jag kan inte säga emot, för jag har ingen egen vilja.
Jag gör som ni vill att jag ska göra, ler, skrattar, pratar, bara för att ni vill att jag ska göra det. Ni vill inte se mina dåliga sidor, det är inte det jag är till för. Jag finns för att ni ska se mig skratta och må bra, för att ni ska må bättre i er själva. Tänka "ja, se vilket lyckat barn. Inga problem i världen. Vi har gjort ett bra jobb". Och jag får inte tappa masken, får inte på något sätt visa att jag inte vill, att jag inte mår bra. Att jag istället för att skratta vill gråta. Nej, jag har ingen egen vilja. Jag styr inte själv.
Jag gör det ni förväntar er av mig, jag är den ni vill att jag ska vara. Men jag är inte jag.

Hur kommer det sig att tjejer och killar löser konflikter på olika sätt? Och hur kommer det sig att man alltid tycker att killarnas sätt är värst? Visst, det kanske inte är så jättebra att killarna slår varandra, men efter slagsmålet har dom i alla fall kommit över det och kan gå vidare. Då är det liksom slut.
Vi tjejer å andra sidan bestämmer oss för att dra ut på det, vända varandra ryggen, anklaga varandra för sådant som aldrig hänt. Det kan ta flera dagar innan konflikterna blir lösta, om det ens händer. Är det så mycket bättre att psyka varandra än att slå på varandra? Slåss man är det i alla fall över sedan, man kanske har lite ont ett tag, men det går också över. Det går fort, man drar inte ut på det onda.

Nu säger jag inte att alla tjejer och killar följer dessa "regler", men det är oftast så. Killar slåss, tjejer psykar. Och får jag välja själv tycker jag det tjejerna gör är värre. Det kan ta flera år att bli av med skuldkänslorna.

Kunde inte riktigt bestämma ifall det här inlägget skulle vara under kategorin "Tankar om Tjejer", "Tankar om Killar", "Tankar om Vänskap" eller "Tankar om Människor", men det sistnämnda täcker väl det stora hela, så det får väl bli det så länge.