Återigen, en uppgift. Och det är liksom nästan som en fortsättning på förra uppgiftsnovellen.

---

Jag slår upp ögonen, stirrar upp i taket. Det pirrar obehagligt i magen, och jag biter mig hårt i läppen. Idag ska det ske, de ska få veta. Jag kan inte längre leva en lögn.
Långsamt drar jag på mig ett par svarta jean. En mörkt grå t-shirt glider ner över huvudet. Medan jag tänker på hur jag ska säga det rotar jag igenom garderoben efter mitt vita nitbälte.
Påväg ut i köket råkar jag slänga en blick i spegeln. Håret har lockat sig igen, och med en suck stänger jag in mig på toaletten för att få det rakt igen. Efter många om och men lyckas det i alla fall, och jag ruffsar mjukt om det för att få det att inte hänga ner över öronen som på en våt katt.
Mina fötter rör sig återigen långsamt mot köket. Mamma sitter och läser tidningen, kommer troligen inte ens lyssna på vad jag säger. Pappa står vid kaffebryggaren, försöker få den att fungera för femte morgonen i rad. "Det måste vara något fel! Vi får åka och köpa en ny i eftermiddag" muttrar han irriterat och jag slår mig ner vid köksbordet. "God morgon" säger jag och försöker låta vänlig.
Mamma hm-ar till svar och pappa ler flyktigt. "Ehm... ja... jag har någon... något... att... berätta" säger jag och pillar nervöst på bordsduken.
Mamma tittar inte upp från tidningen, men pappa nickar och väntar på att jag ska fortsätta. "Jo... alltså... det är så här att jag... jag är död. Bög!" rättar jag mig snabbt och pappas ögon blir stora som tefat. Äntligen tittar mamma upp från tidingen och ser smått förvirrad ut. "Vem är det som har dött?" frågar hon och jag suckar. "Jag är bög. Homosexuell. Gillar killar" säger jag och hon bleknar. Plötsligt önskar jag att jag faktiskt var död. Det hade liksom varit lättare att berätta.
Det är tyst ett tag, en tryckande tystnad. Som lugnet innan stormen. Pappa blir rödare i ansiktet för varje hundradels sekund som går. Jag står bara där, tittar från den ena till den andra. Väntar på deras reaktioner. "Men... men... det går ju bara inte" stammar mamma och jag tittar ner i marken. "Det är oacceptabelt" säger pappa iskallt. Jag ser upp på honom, skrämd av lugnet i hans röst. "Det är så. Inget att göra något åt. Det är inte direkt som att jag har valt det själv!"

Tio minuter senare sitter jag på mitt rum, sur och försenad till skolan. Jag undrar ifall någon kommer anmäla mig borta, eller om jag kommer behöva sitta och förklara min frånvaro för mentorerna sen. Vad fan ska jag säga då?
De skriker där nere. Pappa är arg. Riktigt jävla förbannad verkar det som.
Jag sitter kvar på rummet, väntar på att få komma ut. Men skriken tystnar och så hörs det inget mer. Inga dörrar som slår igen. Inga steg som rör sig där nere. Ingenting. Och jag vågar inte ens resa mig från sängen. Klockans visare står på kvart i tolv. Min mage kurrar. Och jag vågar fortfarande inte röra mig. När det gått en halvtimme och det fortfarande inte hörs någonting från alla andra delar av huset sucker jag och lägger mig ner på mage. Stirrar ner i kudden. Tänker. Funderar. Grubblar, reflekterar, överväger, klurar. När min mage tillslut överröstar min hjärna reser jag mig ljudlöst och går ut. Försiktigt smyger jag ner för trappan och letar mig in till köket. Mamma sitter vid bordet med huvudet lutat i händerna. En av golvplankorna knarrar under mina fötter och mamma suckar tungt. "Det finns kyckling och ris i glassburken i kylen."
Utan att bryta tystnaden som följer hennes ord tassar jag bort till kylskåpet och rotar runt bland olika matrester och filbunkar. Tillslut hittar jag glassförpackningen och slänger in den i mikron. När den snurrar igång sätter jag mig ner mittemot mamma, så tyst som möjligt.
Hon har gråtit. Det hörs på hennes röst och svarta utsmetade linjer efter mascaran som tårarna dragit med sig har torkat på hennes kinder. Tidningen framför henne har blöt. "Mamma" viskar jag tyst. Jag önskar hon kunde titta på mig, säga att det var okej, att pappa bara behöver tänka lite, men hon fortsätter att stirra ner på tidningen. "Mamma" börjar jag om och tar ett djupt andetag. "Förlåt. Det var inte meningen att... att ni skulle... jag ville inte att ni skulle bli arga." Hon svarar inte. Plinget från mikrovågsugnen får mig att hoppa högt. Långsamt reste jag mig och tog ut den varma kycklingen. Med hjälp av en gaffel äter jag den direkt ur matlådan.