Hon kommer inte. Jag står kvar vid min egen grind i säkert tio minuter, låtsas ha problem med dragkedjan och skosnörena. Väntar. Sedan måste jag springa hela vägen till skolan för att inte komma för sent. Kanske gick hon tidigare än vanligt? Det är ju trots allt första dagen, vem vill komma försent då? Jag tydligen.

Skolgården är tom när jag kommer fram. Korridorerna är ödelagda. Jag rusar förbi alla stängda klassrumsdörrar, tar trapporna två steg i taget och svänger klumpigt in i min egen korridor. Längst där borta står hela min klass och väntar på att bli insläppta. Hildegun måste också vara försenad. Ibland har man tur.

”Vartfan har du varit?” frågar Lukas när jag andfådd ställer mig bredvid honom. ”Vi började för åtta minuter sedan.”

”Åtta minuter och trettiosju sekunder” flämtar jag efter att ha slängt en blick på klockan. ”Jag försov mig.”

Han flinar. ”Fan va synd att Hildegun också gjorde det. Första gången du kommer försent till en lektion på typ sju år och du får inte ens en tillsägelse!”

”Sex år, fyra månader, tre veckor, en dag, tjugotre timmar, fyrtionio minuter och... tjugotre sekunder. Tjugofyra. Tjugofem.” Lukas skakar på huvudet. I samma sekund dyker en figur upp i början av korridoren. Figuren är inte lika lång som Hildegun, men ser ut att vara på väg mot oss. När personen kommer närmare visar det sig vara  en kvinna, äldre än de äldsta eleverna på skolan, men yngre än någon lärare vi haft. Lukas stirrar på henne som om han aldrig sett något liknande. Jag studerar honom med höjda ögonbryn. Visst, hon kanske är vacker, men så snygg är hon inte. Trodde jag ja. Varenda kille följer henne med blicken när hon går förbi och sticker nyckeln i låset. Tjejerna tittar ogillande på henne. Jag verkar vara ensam om att inte bry mig ett skit om vem hon är, bara hon släpper in oss i klassrummet och tillåter oss att sitta ner. Mina ben värker av mjölksyra. Jag måste verkligen börja träna. Eller bara se till att inte vara försenad så jag slipper springa.

 ”Välkomna tillbaka 9... c? B? Nej, c. Anyways, jag heter Yvonne och jag kommer vara eran mentor och svenskalärare i år.” säger kvinnan när alla sitter ner och slutat prata.

”Hon ser ut som en ängel” mumlar Lukas drömmande i mitt öra och jag frustar till. Han ger mig en ilsken blick och återgår sedan till att stirra på Yvonne.

Giselas hand har flugit upp i luften och Yvonne nickar åt henne att prata.

”Vart är Hildegun?” frågar hon och Yvonne höjer förvånat på ögonbrynen.

”Vet ni inte det? Hon gick i pension förra året, det trodde jag att hon hade berättat.”

”Har Hildegun gått i pension?” frågar Oscar, som om han inte kan tro det. ”På riktigt? Så vi kommer aldrig träffa henne igen?”

”Nej, inte om ni inte träffar henne på stan.” svarar Yvonne med en bekymrad min.

”YES!” ropar Oscar och hela klassen jublar. Yvonne ser förvirrad ut, men ler ändå försiktigt.

”Jaha. Jaa. Jag har eran scheman här, och sedan måste ni väl få reda på vilka skåp som är era också. Men först” sa hon och höll upp ett papper. ”upprop.” Alla suckade och Yvonne fnissade till. ”Det går fort, jag lovar!” Det gör det inte. Först fem minuter senare ropar hon upp mitt namn, ”Örn, Isak”, och avslutar där med uppropningen. Sedan tar det ytterligare fem minuter att dela ut våra scheman och ännu ett par minuter för henne att berätta vem som har vilket skåp. Efter sjutton långa minuter och några sega sekunder släpps vi äntligen iväg. Och jag har fortfarande inte sett skymten av Henne.