Dom betyder så jävla mycket mer än vad jag gör, eller hur? Trots att det är vi som hållit ihop längst, klarat oss igenom allt, BFF och all den där skiten, så är det dom som betyder mest? Det är JAG som lyssnat på allt, JAG som brytt mig, som frågat, som försökt att göra det bättre, ALLTID JAG! Och ändå betyder jag ingenting för dig? Eller i alla fall inte tillräckligt mycket för att inte haka upp sig på småsaker. Jag är så jävla less på att du klagar hela tiden. Försöker jag hjälpa dig är jag dum och "förstår ingenting". Om jag bara lyssnar och försöker bry mig så är jag dum och en dålig vän eftersom jag inte hjälper. Skiter jag i det och säger att du får prata med någon annan, för jag kan inte hjälpa dig är jag återigen dum, en dålig vän och förstår ingenting! Hur fan ska jag göra då? För jag betyder ju tydligen inte tillräckligt mycket för att du ska kunna acceptera mig för den jag är. Jag är ju inte tillräckligt värdefull för att få dig att må mindre dåligt. Jag är inte värd att leva för, eftersom du tydligen fortfarande tänker på att ta livet av dig varje dag. Ja, du sa att du inte tänkte så längre, men det är fan världens största lögn. Fattar du hur det känns för mig, att veta att du 1. inte vill leva längre, 2. inte ser mig som din bästa vän längre och 3. inte litar på mig! Vafan är jag helt jävla värdelös eller?

I gave everything I had and got nothing in return.

Har ni någon gång förlorat en vän? Nej, inte som att en vän har dött, mer att hon har... hon har förändrats. För varje sekund som går försvinner hon längre bort ifrån dig. Hon låter andra ta din plats. Det du en gång gjorde för henne gör nu någon annan mycket bättre. Orden du brukade säga henne som brukade få henne att gråta av lycka har bytts ut mot någon annans ord. Starkare ord, som betyder mer.
Jag har förlorat en vän. Nej, hon har inte dött. Och hon finns fortfarande kvar i mitt liv. Men jag betyder inte längre något för henne. Jag är den hon pratar med när ingen annan har tid. Jag är den hon skrattar med när alla andra är borta. Men när alla andra är där, när alla andra har tid, då finns jag inte för henne. Då glöms jag bort.
Vänner är som gosedjur. Kramar vi dom för hårt slits dom ut. Kramar vi dom inte alls suddas dom ut, samlar damm, rensas bort. Gamla gosedjur går sönder, blir gråa och tappar färg. Gamla gosedjur kastas bort, precis som alla dom nya, som aldrig får någon kram. Alla gosedjur kastas bort till slut. Det är den där lilla stunden, då gosedjuren är som allra nyast, eller innan dom slits ut, som är vänskapens levnad.
Jag är ett gammalt slitet gosedjur. Eller kanske är jag ett alldeles nytt som inte betyder tillräckligt mycket för att behållas.

Jag har förlorat dig.

Vänner bråkar, förlåter och bråkar igen. Detta upprepas åtaliga gånger, men förlåtet tas emot varje gång trots att man vet att allt fortsätter i samma banor. Går det att låta bli att bråka? Kan man låta bli att förlåta? Om det är någon man bryr sig om, som man älskar, men som man inte fungerar ihop med, hur gör man då? Om man ständigt bråkar, ständigt förlåter och ständigt rör sig i samma mönster hela tiden, vad ska man göra om man plötsligt inser att man faktiskt inte vill vara kompisar längre?
Jag har tappat mig själv.