Ehm, Frida, jag tog bort det där med fantasigubben och strök hela skiten. Råkade strunta i lite andra förslag från ditt håll också, men tack för hjälpen i alla fall. Hade aldrig kommit någon vart utan dig ♥

---

Klockan var tretton minuter över fem på morgonen. Vågorna kluckade mot strandkanten och ett fåtal snöhögar låg fortfarande utspridda runt klipporna. Det var i början på mars och mörkret låg fortfarande som en tjock svart filt över ön. Belysningen månen delade med sig av var skum och obehaglig.
Jag gick över stenarna, såg ut över det stilla havet. Allt var så tyst, så fridfullt. Inte ett ljud störde den lugna morgonen, endast vattnets jämna slag då det slog mot klipporna under bryggan och bröts i en miljon små vattendroppar. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp en sten, kastade den ut mot horisonten. Långt där borta skymtade en motorbåt. En fiskmås skränade hemskt. En tyst suck lämnade mina läppar och jag satte mig ner på en bänk. Kylan bet i mina kinder och jag huttrade till. Jag kanske borde ha tagit på mig den där extra tröjan i alla fall.
Vinden tilltog, vågorna blev större, kluckade inte lika vackert längre. Mörkret blev tätare, månens spöklika belysning försvan. Jag tittade upp mot skyn och märkte att moln nu hindrade något ljus från himlen att ta sig ner till marken. Snöflingor började falla ner från skyn, färgade mitt svarta hår vitt.
Det slutade snöa ganska snart, och jag satt kvar där. Stirrade ut över vattnet. Såg på då solen steg bakom horisonten. Undrade om mamma vaknat än. Ifall hon undrade var jag höll hus. Troligtvis inte. Förmodligen trodde hon väl att jag fortfarande sov. Klockan var ju trots allt bara sju på morgonen. En lördagsmorgon. Jag suckade tyst och reste mig från bänken.
Lukten av saltvatten slog emot mig så fort jag satt min fot på den förmultnande bryggan. Plankorna knakade, hotade att vika sig under min tyngd. Men jag fortsatte gå utåt, tills jag kommit så långt som det gick, tänkte inte på faran det förde med sig. Vattnet skummade hotfullt.
Jag satte mig ner på kanten, dinglade lite med benen. Funderade. Tusen frågor, inga svar. Irriterande. Vad var det för mening att tänka på frågorna om de inte hade några svar? Bättre att inte tänka alls.
Jag stirrade ner i vattnet. Svart. Hela vägen ner svart. Ända ner till botten. Förutom lite vitt skum på topparna av vågorna som sträckte sig efter mina fötter. Fler frågor dök upp i huvudet, fler frågor utan svar. Meningen med att inte tänka var ju att frågorna skulle försvinna. Vindens styrka ökade tills jag trodde att den skulle slita med sig bryggan. Det lät inte helt otroligt, med tanke på träplankornas skick. Långsamt lutade jag mig tillbaka tills jag låg ner på den ruttnande bryggan. Slöt ögonen, lyssnade på vinden som rev och slet i allt den kom åt.
Vackra färger dansade under ögonlocken. Okända mönster virvlade omkring mig. Jag var innanför mitt skal, kände inte av snöflingorna som återigen föll eller vinden som rev och slet i min kropp. Hörde inte brons varnande knak.
Jag blundade för verkligheten. Somnade. Vaknade inte mer.