Ni fick ingen låt igår, eftersom jag fyllde år och hade annat att tänka på.

Dagens låt: Third Eye Blind – Slow Motion - 2006 Remastered LP Version

Dagens låt: My Chemical Romance – Na Na Na [Na Na Na Na Na Na Na Na Na]

Dagens låt: The Fray – How To Save A Life - New Album Version

Dagens låt: Avril Lavigne – What The Hell

Dagens låt: Civil Twilight – Letters From The Sky

Dagens låt: Adele – Rolling In The Deep

Har visst glömt att lägga upp låtar nu på ett tag. Får väl lägga upp fyra idag då.

Dagens låt: DJ Frank E – Tonight (I'm Fuckin' You)

Dagens låt: Eminem – Deja Vu


Läskig musikvideo enligt mig...

Dagens låt: Parry Gripp – Last Train To Awesometown


Skön låt :)

Hittade inte musikvideon.

Dagens låt: Panic! At The Disco – Let's Kill Tonight

Jag har ingen egen vilja, har ingenting att säga till om. Ber ni mig ta en promenad, tar jag en promenad. Jag kan inte säga emot, för jag har ingen egen vilja.
Jag gör som ni vill att jag ska göra, ler, skrattar, pratar, bara för att ni vill att jag ska göra det. Ni vill inte se mina dåliga sidor, det är inte det jag är till för. Jag finns för att ni ska se mig skratta och må bra, för att ni ska må bättre i er själva. Tänka "ja, se vilket lyckat barn. Inga problem i världen. Vi har gjort ett bra jobb". Och jag får inte tappa masken, får inte på något sätt visa att jag inte vill, att jag inte mår bra. Att jag istället för att skratta vill gråta. Nej, jag har ingen egen vilja. Jag styr inte själv.
Jag gör det ni förväntar er av mig, jag är den ni vill att jag ska vara. Men jag är inte jag.

Man hinner tänka så mycket på 30 sekunder. Se så mycket. Ta in så mycket information.
På 30 sekunder hinner man betrakta solens strålar lysa igenom alla tusen dammpartiklar i rummet. Man hinner upptäcka mannen som sitter där i hörnet. Man hinner undra vad han heter. Vem han är, vad han tänker på. Hur gammal han är, var han bor. Man hinner memorera hans utseende. Hans lockigt rufsiga hår, hans breda panna och hans bekymrade ansiktsutryck. Man hinner undra vad det är som orsakar den där lilla rynkan mellan ögonbrynen.
Man hinner gå igenom rummet, öppna fönstret och titta ut över staden långt där nere. Höra fåglarna kvittra vackert, se molnen rusa fram över himlen. Man hinner märka att det blåser. Inte mycket, men tillräckligt för att få trädens löv att rassla.
Samtidigt hinner man känna lukten av mat, fundera på vem det är som står och lagar lunch och vem det är som kommer äta den. Man hinner känna hur hungrig man själv är, höra magen kurra svagt. Man hinner undra när man själv får mat, vad det finns att äta i kylskåp och skafferi.
Allting på bara en halv minut.

Dagens låt: Sum 41 – Still Waiting


Dum snubbe i början, vill ni skippa honom så spola fram till 01.01

Det blir väl ett litet kort uppehåll här ett tag, eftersom jag inte har någon inspiration till någon novell. Och mina tankar är ett enda kaos, så det är inte ens någon ide att skriva ner dom.
Men varje dag ska jag lägga upp en låt på bloggen, kommer väl vara lite olika. Yeah, det var allt från mig den här gången.

"Billie!"
Jag vände mig långsamt om, log svagt mot Nick som kom springande. Innuti bubblade oroliga tankar. Vi hade väl inte bestämt att vi skulle träffas? Hade jag glömt något? Det var väl inte onsdag än?
"Tja" mumlade jag hest när han kom fram till mig. Jag avundades tjejer som slapp gå igenom målbråttet. Min röst skulle förstöra mitt liv, det var jag säker på.
"Vart ska du då?" frågade Nick och synade mig forskande på ledtrådar. Han skulle inte hitta några. Jag skulle ingenstans.
Långsamt ryckte jag på axlarna, tittade upp mot den blå himlen. Suddiga moln låg och lurade borta vid horrisonten, men just nu var det uppehåll. Uppehåll och strålande sol.
Nick såg sig omkring, som för att se så att ingen såg oss. Sen tog han tag om min handled och drog mig bort från stora vägen, ner i den mer avskilda delen av parken. Där stannade han plötsligt.
"Nick...? Är du okej? Har det hänt något?"
Snabbt vände han sig om, tryckte sina läppar mjukt mot mina. Jag ryggade, inte alls beredd på vad som hände.
Hans varma hand höll mjukt om min nacke, hindrade mig från att dra mig undan. När han släppte mig stirrade jag förskräckt på honom. Inte för det han gjort, utan för hur han fått mig att känna. Det var... inte obehagligt. Det obehagliga var just det; jag hade tyckt om det.
"Tänk på det" mumlade han med ett leende och försvann.
Jag stod kvar, stirrade dumt ut i tomma luften. Visste inte vad jag skulle göra. Visste bara att jag ville göra det igen. Jag ville ha hans kropp mot min, ville känna hans läppar mot min hud.

Försjunken i tankar slog jag igen ytterdörren. Bög. Ordet lät så hårt, inte alls något som passade mig. Men kanske...
"Är du redan hemma? Jag trodde du skulle vara borta hela eftermiddagen!" skrattade mamma och jag nickade.
"Joo..." mumlade jag och rörde betänksamt vid min nacke. Den var fortfarande het efter värmen från Nicks hand.
"Är det något som har hänt?"
"Njae... jo... eller... nej. Nej. Inget"
Jag undvek hennes blick, skyndade mig in på mitt eget rum.
Bög.

---

Titeln är väl inte så uppfinningsrik, men hela novellen var väl egentligen en uppgift som jag ville få klart, och som jag sedan blev ganska nöjd med, och därför fick den hamna på bloggen.

Mina tankar står ganska mycket still när det inte gäller Berättelser och Noveller. Har tusen ideer till sådana, och vill helst av allt skiva ner alla på en gång, så det kan hända att ni får lite mycket noveller att läsa nu.

Han stryker mig över kinden, och jag känner hur hans ögon betraktar mig leende.
- Vad tänker du på? frågar han och jag ler jag med.
Jag drar ut på svaret, koncentrerar mig på känslan av hans fingrar mot min hud. Tillslut tröttnar han på att vänta och sjunker ner bredvid mig i gräset.
- Ni-ick, mumlar han otåligt i mitt öra och jag ler ännu större. Kom ige-en, jag vill ve-eta!
- Orka att du faktiskt drar ut på vokalerna i mitten, skrattar jag och han suckar irriterat. Hans läppar snuddar vid min kind och jag ryser till av välbehag.
- Snälla-a? Söta-a?
- Tror du att det är mindre "orka" till att du drar ut på vokalerna i slutet?
Jag öppnar ögonen och ser på honom. Han ler det där busigt pojkaktiga leendet som jag är så svag för. Det går inte att säga emot honom när han bländar mig med det där leendet, och han är väl medveten om hur det påverkar mig.
- Men sluta, du får inte utnytja mina svagheter, gnäller jag och slår händerna för ansiktet. Han skrattar och slingrar armarna omkring mig.
- Du behöver inte berätta om du inte vill. Jag är bara nyfiken.
Jag muttrar någonting ohörbart men sänker händerna från ansiktet i alla fall. Han stjäl en kyss och lägger sig sedan nöjt bredvid mig, låter mig vara ifred med mina tankar ett tag.
Solen värmer skönt, fåglarna kvittrar som bara vårfåglar kan. Allt är helt perfekt. Som en perfekt dejt ska vara. Förutom en sak. För första gången i mitt liv, önskar jag att han inte var där. Jag önskar bort Håkan.

---

Jo, det här är ju då början på en längre berättelse, och jag hade väl tänkt fortsätta att skriva på den här på bloggen, men det är inte helt säkert än.

Hur kommer det sig att tjejer och killar löser konflikter på olika sätt? Och hur kommer det sig att man alltid tycker att killarnas sätt är värst? Visst, det kanske inte är så jättebra att killarna slår varandra, men efter slagsmålet har dom i alla fall kommit över det och kan gå vidare. Då är det liksom slut.
Vi tjejer å andra sidan bestämmer oss för att dra ut på det, vända varandra ryggen, anklaga varandra för sådant som aldrig hänt. Det kan ta flera dagar innan konflikterna blir lösta, om det ens händer. Är det så mycket bättre att psyka varandra än att slå på varandra? Slåss man är det i alla fall över sedan, man kanske har lite ont ett tag, men det går också över. Det går fort, man drar inte ut på det onda.

Nu säger jag inte att alla tjejer och killar följer dessa "regler", men det är oftast så. Killar slåss, tjejer psykar. Och får jag välja själv tycker jag det tjejerna gör är värre. Det kan ta flera år att bli av med skuldkänslorna.

Kunde inte riktigt bestämma ifall det här inlägget skulle vara under kategorin "Tankar om Tjejer", "Tankar om Killar", "Tankar om Vänskap" eller "Tankar om Människor", men det sistnämnda täcker väl det stora hela, så det får väl bli det så länge.

Livet är ett enda stort kretslopp. Man föds, man lever, man dör. Och sen då? Är det vad livet går ut på? Att födas, leva och sedan bara dö. Försvinna ut i intet. Bli ingenting. Vad har livet då för mening? Man ska ändå dö någon gång, det ska vi alla. Jag betyder ingenting för världen, så vad gör jag här?

Vad är tankar? Finns dom över huvud taget eller är det något trams som någon knäpp gubbe hittade på för tusen år sedan? Går det att tänka tillsammans, dela sina tankar utan att säga, visa eller skriva ner det? Går det att rensa huvudet, plocka ut tankar man inte vill ha eller behöver? Går det att bestämma själv vad man ska tänka, eller kommer tankarna av sig själv, utefter vem man egentligen är? Går det att tänka en tanke, och säga att det är sjukt att tänka så, utan att få dåligt samvete? Är jag ensam om det? Är det här sjukt och konstigt? Är tankar bara något som psykiskt störda personer hör? Finns det dom som aldrig hör några tankar studsa omkring i sitt huvud, dom som är "normala"?
Kan man tänka på något så mycket att det blir verkligt? Kan man höra vad andra tänker, på något sett se tankarna flyga omkring i luften? Kan man tänka en persons namn så många gånger att han hört allt man vill säga honom, men aldrig vågar?
Styr någon annan mina tankar, eller bestämmer jag själv vad som ska hända i mitt huvud? Är allt redan förutbestämt? Har jag ingen egen vilja? Har jag inga egna tankar?

Det här är ju då även texten som finns med i headern.

Ja, då var jag väl klar med bloggdesignen. Det har tagit ett tag, och troligtvis kommer jag hitta något litet fel som jag måste ändra och fixa till. En bloggdesign blir väl aldrig riktigt klar.

Kan man stryka papper? Släta ut det med hjälp av ett strykhjärn? Skulle pappret brinna upp av värmen eller skulle det faktiskt bli slätt och fint utan rynkor?

Ja, hej och välkommen till thoughtsandstuff antar jag. Alla mina tankar kommer hamna här, de onormala tankarna, de lite med vanliga tankarna, de förvirrade tankarna, de roliga och de tråkiga tankarna. Alla tankar. Det kan hända att jag får för mig att lägga upp en idé till en kortare eller längre novell också.

Så om du är intresserad av att läsa vad som pågår innuti mitt huvud egentligen så kan du väl fortsätta läsa. Om inte, tja, då får du helt enkelt inte veta vad jag tänker på ;)