Del 3 Chris
Musiken tog över mig. Den dunkande melodin och orden som skrek ut i mina öron var det enda som fanns. Jag orkade inte bry mig om ifall någon hörde mig sjunga överdrivet, eller ifall jag gick ner i sjön eller in i ett träd. Varför skulle det vara en sådan stor katarstrof om det hände? Ett, jag kände inte ens någon som kunde befinna sig i närheten och höra hur förfärligt jag sjöng, och jag skulle definitivt inte träffa någon av dom någonsin igen. Två, det är faktiskt inte särskilt jobbigt att få lite vatten på sig. Ingen har någonsin dött av att ha blivit lite blöt. Om man inte druknar förstås... men ofta man druknar av att få vatten över foten? Tre, smärtan av att dunka huvudet i något kunde inte vara värre en en baksmälla, och sådana klarade jag mig igenom varannan dag.

Jag tänkte på gårdagen. Kanske inte borde druckit den där sista ölen. Kanske inte borde druckit de sista tjugo ölen. Om pappa visste hur jag levde mitt liv, vad jag slösade bort mina pengar på, skulle till och med han se mig som en skam för familjenamnet. Pappa som ändå alltid förlåtit alla mina synder. Den man som litade mest på mig. Jag knep ihop ögonen hårdare, sjöng högre samtidigt som jag höjde volymen. Det var därför jag lyssnade på musik, för att slippa tänka. Och kanske var det just därför - att jag inte tänkte - som allt hände. Ena sekunde gick jag där, utan att tänka, huvudet som ett stort svart hål. Andra sekunde stod jag stilla, med öppna ögon och utan att sjunga, med hennes hand hårt tryckt i min och hennes skrämda ansiktsutryck vänd upp mot mig. Jag harklade mig besvärat. Det var första gången jag stod så nära en tjej jag inte planerade att ha sex med inom de närmaste timmarna.
"Förlåt" stammade hon och gjorde sig fri, tog ett par steg bakåt. "Förlåt, jag menade inte att... förlåt, det var verkligen inte meningen! Förlåt"
"Sluta be om ursäkt, du snubblade, kan hända vem som helst. Gjorde du illa dig?"
Hon skakade på huvudet. "Nej" viskade hon och rodnaden på hennes kinder lättade lite. "Nej, det gick bra, tack."
"Chris" sa jag och räckte fram handen för att skaka hennes.
"Kathleen" Hon tog min hand och kramade den lätt.
Hennes hand var sval och jag kunde inte hindra ett leende från att sprida sig i mitt ansikte.
"Coolt" sa jag och hon nickade osäkert, som om hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig.
"Vad lyssnade du på?" frågade hon tyst och jag kvävde ett skratt. Nog måste hon ha hört vad jag lyssnade på, såg högt som jag sjöng innan hon ramlade över mig.
"Jag tror inte du skulle veta vilka som sjöng." svarade jag snabbt och hon höjde frågande på ögonbrynen.
"Jasså?" svarade hon. "Du tror inte det?"
"Nej, du ser inte ut som någon som skulle lyssna på sådan musik" Vid min förklaring skakade hon på huvudet och mumlade något jag inte kunde höra. En något pinsam tystnad lade sig i luften mellan oss och jag försökte panikslaget komma på något att säga.
"Så... öhm... Kathy..."
"Mitt namn är..."
"... Kathleen, jag vet. Kathy är kortare, och lättare att säga" sa jag och hon log artigt, nickade. "Fan jag är vrålhungrig" sa jag och hon såg något chockad ut, vilket fick mig att vilja skratta igen. "Hängeru med och äter?"

I efterhand undrade jag ifall hon följde med mig av ren vilja eller bara för att vara artig. Kanske var hon rädd för mig, trodde att jag skulle skjuta ner henne ifall hon inte följde med mig. I början var hon i alla fall stel, sa inte mycket. När jag ställde en fråga var hennes svar så korta som möjligt, och ofta bara "ja" eller "nej" ifall det gick. Snart slutade jag försöka ta reda på vem hon var, pratade mer om mig själv. Tillslut verkade hon helt avslappnad, som om hon bara var ute och åt middag med en gammal vän. Hon rörde sig mer fritt, tänkte mindre, pratade mer. Tills hon fick syn på väggklockan.
"Jag måste hem" sa hon och hoppade upp från stolen, likblek i ansiktet.
"Va? Redan?"
"Klockan är tio. Pappa kommer döda mig!"
"När skulle du vara hemma då?" frågade jag medan skuldkänslorna kröp sig på. Det här var ju helt sjukt! Jag hade aldrig någonsin fått skuldkänslor för någonting! Jag fick unga tjejer att hamna i trubbel dagligen, krossade hjärtan nattligen och hade aldrig brytt mig om någonting annat än mig själv. Och så kommer denna lilla prinsessa och förstör allt. Jag hade kunnat leva hela mitt liv utan att känna något.
"Halv åtta" mumlade hon och skyndade sig mot utgången. Jag följde efter henne, fast besluten att träffa henne igen.
"Stränga föräldrar" muttrade jag och hon suckade.
"Tack. För allt." sa hon och log snabbt, började snabbt ta sig bort mot parken igen.
"Men hallå! Vänta! Hurfan hade du tänkt att jag skulle hitta dig igen då?" ropade jag efter henne och hon vände sig om, log stort mot mig. Det mest innerliga leende som någonsin riktats mot mig.
"Canes. 78 053." skrattade hon. Hon måste ha sagt något mer, hennes läppar rörde i alla fall på sig, men ljudet av en motorcykel som rusade förbi dränkte hennes röst och sedan var hon försvunnen. Fint. Nu skulle jag aldrig träffa henne igen. Någonsin. Precis fint.