Vinden tjöt likt ett förtvivlat barn mellan husväggarna i den lilla staden Perili. Mörka moln for fram över himlen och de få personer som var på väg hem från sina arbeten skyndade på stegen och slank in genom dörrar som snabbt stängdes igen för att hålla ute inkräktare som kunde tänkas försöka tränga sig igenom dörrspringan om den inte täpptes igen tillräckligt snabbt. En blixt lyste upp det övergivna torget mitt i staden. En gång i tiden hade samma torg varit grönskande vackert och fullt av liv med gigantiska stånd fulla av söta frukter och vackra tyg. Torget hade varit stadens centrum, en plats för handel och skvaller, men det var innan mörkret hade fallit över de en gång vackra små husen, innan oro och förtvivlan hade fått grepp om staden och dess invånare. Nu vågade ingen sig dit, rädslan för att bli nästa offer hade satt sig djupt i varenda människa som haft vägarna förbi, och de som fortfarande bodde i staden tog långa omvägar för att slippa korsa torget. Åskan mullrade dovt och fick fönsterrutorna i husen närmast torget att skallra oroväckande. Det var kallt, kallare än förut, och skuggorna tycktes röra sig runt husväggarna. Ekot av en liten flickas ringande skratt dansade med vinden och ett dovt ljud som av nakna barnfötter mot kullerstenar tycktes växa fram ut åskan. De olyckliga män som fortfarande inte hunnit fram till sina hems trygga famn stelnade till vid ljudet och blev stående, som om de inte kunde röra sig en millimeter till. En blixt, en sista åskskräll, och sedan öronbedövande tystnad.

En ensam flicka gick med ryckiga rörelser från torget, något mörkt och klibbigt drippandes från hennes ljusa lockar. Det var blåsigt, och hennes tunna sommarklänning slets omkring hennes späda kropp. Mörka fotspår bildades efter henne då hon styrde stegen mot en rödhårig pojke. Hans ögon vidgades då han såg henne och hans läppar särades som om han ville skrika, men inget ljud lämnade hans läppar då flickan tog hans hand, och med ännu en ljusblixt var de båda borta.

När jag skrev den här fick jag inte skriva mer än 2000 tecken, inklusive mellanrum. Om jag minns rätt blev det exakt 2000 tecken, så jag är väldigt nöjd. Var även tvungen att ha med orden "himlen", "ensam", "kallt" och "blåsigt". Om jag inte har med dom blir jag jävligt sur för det betyder att jag måste skriva om alltihopa.