Tänker inte ta bort det ursprungliga första inlägget, men har gjort om så att prologen egentligen är början på kapitel ett och nu är det liksom i presens och inte imperfekt. Så ja.

Kapitel 1 - Del 1

Regnet smattrar mot mitt fönster. Första tecknet på att sommaren är över. Med en suck drar jag täcket över huvudet och blundar hårt. Försöker intala mig själv att det är okej att somna om. Tre sekunder senare ropar mamma irriterat. Fuck. Andra tecknet på att sommaren är över.
Trött masar jag mig ur sängen och vidare ut till badrummet. Stirrar på min spegelbild i några ögonblick. Mörka ringar syns tydligt under mina gröna ögon och en finne har brutit ut vid hårfästet. Jag petar lite kräm på finnen för att få den att försvinna - vilket inte hjälper alls - och tvättar mig lite snabbt. Drar fingrarna genom håret som står åt alla håll. Får duga. Ögonen orkar jag inte ens göra något åt.
Snabbt tillbaka till sovrummet. På med första bästa svarta jeans och en vit skjorta. Lite skrynklig, men vem fan bryr sig egentligen? Strumpor. Vart fan har jag lagt alla mina strumpor nu då?

En kvart senare slirar jag in i köket och brakar in i ett skåp. Får alla jävla kastruller att fara ut på golvet. Igen. Fan ta alla helveteshala golv...
"Dina strumpor är olikfärgade" säger Ricky uttråkat och bläddrar i morgontidningen.
"De är rena i alla fall" suckar jag och kravlar mig upp på fötter igen. Kastar tillbaka kastrullerna i skåpet.
Kylen är rensad. Ingen yoghurt, inget smör. En torr ostbit ligger ensam på nedre hyllan..
"Finns det inget annat?" Ricky nickar mot flingpaketet. "Ingen mjölk?" Han skakar på huvudet. Irriterat himlar jag med ögonen och tar ett övermoget äpple från fruktskålen innan jag skyndar mig ut i hallen. På med conversen och någon sorts jacka och så fort ut innan mamma hinner upptäcka att man inte ätit någon riktig frukost.
Jag drar upp dragkedjan på jackan och skuttar nerför trappan. Första skoldagen. Tredje tecknet på att sommaren är över.
Reflexmässigt kastar jag en blick mot grannhuset. Hoppas att dörren ska öppnas, att hon ska komma ut. Att jag ska kunna gå sju steg bakom henne hela vägen till skolan. Henne. Flickan i huset bredvid.

Hon flyttade in för sex år sen. I mitten av vårterminen i tvåan. Första gången jag såg henne satt hon på en gunga i trädgården, sparkade i gruset. La inte märke till mig. Jag stod och stirrade mellan plankorna i staketet hela eftermiddagen, men hon tittade inte upp en enda gång. Blickade ner i marken, dinglade ibland med benen. Jag tror hon grät.

När jag två dagar senare såg henne i skolan vågade jag inte ta kontakt. Faktum är att jag inte sagt ett ord till henne sen jag såg henne den där första dagen. Vi har gått i samma klass i sex år, fyra månader, tre veckor, en dag, tjugotre timmar och trettiofem minuter och jag har aldrig lyckats samla tillräckligt mycket mod för att gå fram till henne. Skulle förmodligen skrämma livet ur henne om jag gjorde det, hon har alltid verkar vara en av de blygare typerna.
Sex år, fyra månader, tre veckor, en dag, tjugotre timmar, trettiosex minuter och tio sekunder. Elva. Tolv. Fan jag är patetisk...