Upptäckten
"Billie!"
Jag vände mig långsamt om, log svagt mot Nick som kom springande. Innuti bubblade oroliga tankar. Vi hade väl inte bestämt att vi skulle träffas? Hade jag glömt något? Det var väl inte onsdag än?
"Tja" mumlade jag hest när han kom fram till mig. Jag avundades tjejer som slapp gå igenom målbråttet. Min röst skulle förstöra mitt liv, det var jag säker på.
"Vart ska du då?" frågade Nick och synade mig forskande på ledtrådar. Han skulle inte hitta några. Jag skulle ingenstans.
Långsamt ryckte jag på axlarna, tittade upp mot den blå himlen. Suddiga moln låg och lurade borta vid horrisonten, men just nu var det uppehåll. Uppehåll och strålande sol.
Nick såg sig omkring, som för att se så att ingen såg oss. Sen tog han tag om min handled och drog mig bort från stora vägen, ner i den mer avskilda delen av parken. Där stannade han plötsligt.
"Nick...? Är du okej? Har det hänt något?"
Snabbt vände han sig om, tryckte sina läppar mjukt mot mina. Jag ryggade, inte alls beredd på vad som hände.
Hans varma hand höll mjukt om min nacke, hindrade mig från att dra mig undan. När han släppte mig stirrade jag förskräckt på honom. Inte för det han gjort, utan för hur han fått mig att känna. Det var... inte obehagligt. Det obehagliga var just det; jag hade tyckt om det.
"Tänk på det" mumlade han med ett leende och försvann.
Jag stod kvar, stirrade dumt ut i tomma luften. Visste inte vad jag skulle göra. Visste bara att jag ville göra det igen. Jag ville ha hans kropp mot min, ville känna hans läppar mot min hud.
Försjunken i tankar slog jag igen ytterdörren. Bög. Ordet lät så hårt, inte alls något som passade mig. Men kanske...
"Är du redan hemma? Jag trodde du skulle vara borta hela eftermiddagen!" skrattade mamma och jag nickade.
"Joo..." mumlade jag och rörde betänksamt vid min nacke. Den var fortfarande het efter värmen från Nicks hand.
"Är det något som har hänt?"
"Njae... jo... eller... nej. Nej. Inget"
Jag undvek hennes blick, skyndade mig in på mitt eget rum.
Bög.
Titeln är väl inte så uppfinningsrik, men hela novellen var väl egentligen en uppgift som jag ville få klart, och som jag sedan blev ganska nöjd med, och därför fick den hamna på bloggen.
Jag vände mig långsamt om, log svagt mot Nick som kom springande. Innuti bubblade oroliga tankar. Vi hade väl inte bestämt att vi skulle träffas? Hade jag glömt något? Det var väl inte onsdag än?
"Tja" mumlade jag hest när han kom fram till mig. Jag avundades tjejer som slapp gå igenom målbråttet. Min röst skulle förstöra mitt liv, det var jag säker på.
"Vart ska du då?" frågade Nick och synade mig forskande på ledtrådar. Han skulle inte hitta några. Jag skulle ingenstans.
Långsamt ryckte jag på axlarna, tittade upp mot den blå himlen. Suddiga moln låg och lurade borta vid horrisonten, men just nu var det uppehåll. Uppehåll och strålande sol.
Nick såg sig omkring, som för att se så att ingen såg oss. Sen tog han tag om min handled och drog mig bort från stora vägen, ner i den mer avskilda delen av parken. Där stannade han plötsligt.
"Nick...? Är du okej? Har det hänt något?"
Snabbt vände han sig om, tryckte sina läppar mjukt mot mina. Jag ryggade, inte alls beredd på vad som hände.
Hans varma hand höll mjukt om min nacke, hindrade mig från att dra mig undan. När han släppte mig stirrade jag förskräckt på honom. Inte för det han gjort, utan för hur han fått mig att känna. Det var... inte obehagligt. Det obehagliga var just det; jag hade tyckt om det.
"Tänk på det" mumlade han med ett leende och försvann.
Jag stod kvar, stirrade dumt ut i tomma luften. Visste inte vad jag skulle göra. Visste bara att jag ville göra det igen. Jag ville ha hans kropp mot min, ville känna hans läppar mot min hud.
Försjunken i tankar slog jag igen ytterdörren. Bög. Ordet lät så hårt, inte alls något som passade mig. Men kanske...
"Är du redan hemma? Jag trodde du skulle vara borta hela eftermiddagen!" skrattade mamma och jag nickade.
"Joo..." mumlade jag och rörde betänksamt vid min nacke. Den var fortfarande het efter värmen från Nicks hand.
"Är det något som har hänt?"
"Njae... jo... eller... nej. Nej. Inget"
Jag undvek hennes blick, skyndade mig in på mitt eget rum.
Bög.
Titeln är väl inte så uppfinningsrik, men hela novellen var väl egentligen en uppgift som jag ville få klart, och som jag sedan blev ganska nöjd med, och därför fick den hamna på bloggen.
Kommentarer
Postat av: Frida
Måste bara få säga att jag störtgillar det där -
Trackback