Hur kommer det sig att tjejer och killar löser konflikter på olika sätt? Och hur kommer det sig att man alltid tycker att killarnas sätt är värst? Visst, det kanske inte är så jättebra att killarna slår varandra, men efter slagsmålet har dom i alla fall kommit över det och kan gå vidare. Då är det liksom slut.
Vi tjejer å andra sidan bestämmer oss för att dra ut på det, vända varandra ryggen, anklaga varandra för sådant som aldrig hänt. Det kan ta flera dagar innan konflikterna blir lösta, om det ens händer. Är det så mycket bättre att psyka varandra än att slå på varandra? Slåss man är det i alla fall över sedan, man kanske har lite ont ett tag, men det går också över. Det går fort, man drar inte ut på det onda.

Nu säger jag inte att alla tjejer och killar följer dessa "regler", men det är oftast så. Killar slåss, tjejer psykar. Och får jag välja själv tycker jag det tjejerna gör är värre. Det kan ta flera år att bli av med skuldkänslorna.

Kunde inte riktigt bestämma ifall det här inlägget skulle vara under kategorin "Tankar om Tjejer", "Tankar om Killar", "Tankar om Vänskap" eller "Tankar om Människor", men det sistnämnda täcker väl det stora hela, så det får väl bli det så länge.