Han stryker mig över kinden, och jag känner hur hans ögon betraktar mig leende.
- Vad tänker du på? frågar han och jag ler jag med.
Jag drar ut på svaret, koncentrerar mig på känslan av hans fingrar mot min hud. Tillslut tröttnar han på att vänta och sjunker ner bredvid mig i gräset.
- Ni-ick, mumlar han otåligt i mitt öra och jag ler ännu större. Kom ige-en, jag vill ve-eta!
- Orka att du faktiskt drar ut på vokalerna i mitten, skrattar jag och han suckar irriterat. Hans läppar snuddar vid min kind och jag ryser till av välbehag.
- Snälla-a? Söta-a?
- Tror du att det är mindre "orka" till att du drar ut på vokalerna i slutet?
Jag öppnar ögonen och ser på honom. Han ler det där busigt pojkaktiga leendet som jag är så svag för. Det går inte att säga emot honom när han bländar mig med det där leendet, och han är väl medveten om hur det påverkar mig.
- Men sluta, du får inte utnytja mina svagheter, gnäller jag och slår händerna för ansiktet. Han skrattar och slingrar armarna omkring mig.
- Du behöver inte berätta om du inte vill. Jag är bara nyfiken.
Jag muttrar någonting ohörbart men sänker händerna från ansiktet i alla fall. Han stjäl en kyss och lägger sig sedan nöjt bredvid mig, låter mig vara ifred med mina tankar ett tag.
Solen värmer skönt, fåglarna kvittrar som bara vårfåglar kan. Allt är helt perfekt. Som en perfekt dejt ska vara. Förutom en sak. För första gången i mitt liv, önskar jag att han inte var där. Jag önskar bort Håkan.

---

Jo, det här är ju då början på en längre berättelse, och jag hade väl tänkt fortsätta att skriva på den här på bloggen, men det är inte helt säkert än.